En arbetarrörelse som lämnar arbetarklassen i sticket har ingen framtid

Posted · Add Comment

Populismen blir en mäktig flod först när många källor till missnöje rinner samman 

“När posten inte kommer fram och järnvägen har fyrtiotusen besiktningsanmärkningar; när fattigpensionärerna blir fler och vårdprofitörerna låter åldringarna bli liggande i sin avföring; när a-kassan inte går att leva på och gängkriminaliteten dominerar löpsedlarna; när skolresultaten sjunker och pensionsbolagen drar till Jungfruöarna; när man inte har råd att laga tänderna och antirasisterna säger att Sverige är rikt, ’vi kan sänka vår standard’; när Riksrevisionen är korrumperad och landstinget köper in strumpor för 6 000 kr paret; när försäkringskassan ifrågasätter om man är sjuk och regering inför skattesubventionering för medelklassens redan söndercurlade ungar (…). När allt det här och mycket mer sker samtidigt, när saker inte längre fungerar i ett land där det alltid har rått ordning och reda, då blir addition till multiplikation och populismen har anlänt.”





Populistiska manifestet av Göran Greider och Åsa Linderborg.

Så inleder författarna en skoningslös uppgörelse med en vänster som alltmer sitter i knät på den urbana medelklassen och en socialliberal socialdemokratisk topp som inte kämpar för verklig förändring utan har gett upp inför marknadsliberalismen med paroller som ”trygghet i vår tid” och ”utveckling inte avveckling”. 

Populism 

“Den som svettas hela dagarna på sitt jobb ska inte behöva svettas om natten av oro för sitt liv.”

Citat ur Donald Trumps bok Great again

Författarna menar att populismen som fenomen är opolitisk, att det istället är ett förhållningssätt. Att man i tilltalet riktar sig direkt till dem man vill nå, utan något ovanifrån påbjudet ansvarstagande och språk. Arbetarrörelsens historia är full av agitation och enkla budskap. Syftet har varit att mobilisera folket, få dem att hoppas, längta och kämpa för framtiden.

Populismens stomme är alltid folket mot eliten, det finns dock en viktig skillnad mellan vänster och högerpopulism. Vänsterpopulismen är binär. Den utgår politiskt från botten och mitten och bildar front uppåt. Medan högerpopulismen är trefaldig. Den riktar sig uppåt men också nedåt, mot till exempel invandrare och muslimer. Hos högerpopulismen är folket alltid etniskt homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället. 

Folket mot eliten 

Både höger- och vänsterpopulister ser eliten som sin fiende. Vilka är då eliten? Enligt författarna utgörs de av en meritokrati (av latinets meritus, förtjänst och grekiskans kratein styre). Denna meritokratis världsbild kan sammanfattas med att antalet högskolepoäng är alltings måttstock. Meritokratin har makt, och de tror att denna beror på att de är så smarta, vidsynta och toleranta. De förklarar populismens framgång med alla andras brist på utbildning och intelligens. Det handlar om personer i politiska staber, i företagsledningar och som finns i lobbyorganisationer. De fyller funktionen av att vara kapitalismens förvaltare och nyliberalismens härförare, samtidigt som de ofta är vänsterprogressiva i frågor som handlar om ras/etnicitet, religion, mångkultur och sexualitet. 

För högerpopulister är denna elit ”vänster” eftersom de har progressiva idéer om alla människors lika värde. Vänsterpopulister betonar istället elitens högerkaraktär, dess lojalitet med marknadsliberalismen och den ojämlikhet och maktlöshet som är resultatet för folkflertalet. 

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet håller på att tappa arbetarklassen 

Vänsterpartiet gör rekordval på Södermalm och i Stockholms södra förorter såsom Midsommarkransen, Aspudden och Liljeholmen med röstandelar på mellan 20 och 30 procent. Siffror långt över riksgenomsnittet. Här bor i stor utsträckning en välmående och välutbildad medelklass som är kulturradikala och vänster i livsstilsfrågor, men som sällan eller aldrig efterfrågar ett verkligt maktskifte i samhället. De utgör ett slags lättrörligt kavalleri inom valmanskåren som växlar mellan v, c, fi och mp.

“Den moderna välmående medelklassen fruktar inte globaliseringen. Arbetarnas rättigheter är inte heller viktiga, tvärtom, medelklassen har gjort sig bekväm med billig arbetskraft som städar, servar och bygger om. Istället för jämlikhet ligger fokus på att man ska få den service man har betalat för. De berömmer sig gärna för sin självständighet, men fattar inte att de är helt beroende av andras arbete. Deras bostadsområden och skolor är en trygg och säker bubbla.”

Läget är just nu följande: En socialdemokrati med allt färre, grånande partiföreningar och en triangulerande partitopp som själv placerar sig i den politiska mitten. Ett vänsterparti som i allt större utsträckning blir representant för en urban medelklass. Bägge dessa partier tappar alltmer inflytande inom LO-kollektivet. I valet räknades S röster till 41 procent en minskning med 10 procentenheter. V tappade 1 procent trots ett framgångsrikt val i övrigt. Dessa rösttapp motsvarade ungefär uppgången för SD. 

Trots en skenande ojämlikhet och ökande klassklyftor håller arbetarrörelsen och vänstern på att förlora slaget om arbetarklassen. När politiken inte längre handlar om vanligt folks livsvillkor, vardag och ekonomi, får värderingsmässiga frågor större utrymme. Då vandrar arbetarklassen högerut. Greider och Linderborg skriver: 

“Attitydundersökningar pekar nämligen på följande: Arbetarklassen är, över hela västvärlden mer konservativ i frågor som rör invandring, synen på homosexualitet (även om det har ändrats), miljö och klimat, jämställdhet och olika familjefrågor än vad framför allt högre tjänstemän är.”

(Orsaken till detta finns det en del klassmässiga och rationella förklaringar till som författarna också går in på.) Men: 

“I frågor som rör omfördelning eller vilja till statlig intervention är västvärldens arbetare, till skillnad från de högre tjänstemännen istället obotligt radikala – och fortsätter att vara kapitalismens dödgrävare.”

Så hur vänder vi skutan? Jo, författarnas recept är uppenbarligen genom en klassinriktad vänsterpopulistisk strategi där man talar om ökande klassklyftor, inte minst för kvinnor, och om behovet av fördelningspolitiska reformer. Alltså! Fördelningspolitik, klass och kön måste komma i förgrunden och ges större tyngd än frågor om migration, värderingar och identitet. 

Vänsterns kullerbyttor 

Boken kommenterar också en del andra kullerbyttor som arbetarrörelsen och vänstern gjort, som gynnat högerpopulismen. 

Nationalstaten

Delar av vänstern blandar ihop försvaret av nationalstaten med en unken och chauvinistisk nationalism. De förstår inte att nationalstaten är vår demokratiska plattform. Att det är där vi har förlagt vår kamp för demokrati och reformer som lett fram till välfärdsstaten. För att översätta till ett fackligt språk: det är vårt avtalsområde. 

Antirasism som skrattspegel

Artisten Jason Diakité tog upp sitt svenska pass när han tog emot ett pris i Sveriges Riksdag, i protest mot att SD förklarat att han inte är svensk på riktigt. Flera artister ville stödja Jason och tryckte upp t-tröjor där det stod ”jag är Jason”. En av dem var Tomas Ledin. Tomas som varit engagerad mot rasism sedan 1980-talet då han aktivt stödde ANC i Sydafrika, fick nu höra av en del antirasister att han var en privilegierad vit medelålders man som inte visste något om förtryck och skulle bara hålla käften. Samma sak hände Börje Salming, Han lät sig fotograferas utklädd till sin stora idol Sitting Bull för en almanacka. Det följdes av ett ramaskri där han anklagades för att vilja utradera en hel kultur. Detta framförs av en sekteristisk antirasistisk rörelse som menar att varje förtryckt grupp bara får företrädas av sig själva och ingen annan har rätt att uttala sig i frågan. De förstår inte att minoriteters rättigheter har skapats genom en kamp där förutsättningen för framgång har varit just solidariskt stöd och allianser med andra grupper i samhället. Den så kallade identitetspolitiken får högerpopulister att jubla och räkna in allt fler sympatisörer. 

Svenska värderingar

”Vi blir glada när invandrarna säger att de känner sig som svenskar och är stolta över att bo här, men när svenskar säger samma sak misstänker vi att de är sverigedemokrater”. Samma sak gäller svenska värderingar. Det finns antirasister som föraktfullt fnysande förklarar att det inte finns några svenska värderingar. Vad sägs om en sekulärt präglad välfärdsstat; en strävan efter jämställdhet och jämlikhet; pappaledighet; aborträtt; lång semester; förbud att aga barn; sällsynt hög skattemoral; kollektivavtal utan statlig inblandning på nästan alla arbetsplatser och mycket annat. Att förneka detta är att förneka generationers kamp för det som idag kan räknas som våra värderingar. 

Mångkultur eller smältdegel? 

“Den som vägrar att ta en kvinna i hand kan inte känna sig diskriminerad om jobbet går till någon annan. Det är inte mer rätt att särbehandla kvinnor än svarta.”

Från början var idén om mångkultur inget vänsterprojekt. Istället hävdar forskaren Andreas Johansson Heinö att det var ett liberalt projekt. Det gick ut på att om man vill ha en lättrörlig arbetskraft som snabbt ska anpassa sig till nya arbetsmarknader så kan man inte samtidigt kräva att de ska göra avkall på sin kultur och sina värderingar. Man får helt enkelt stå ut med olikheterna, en folkgrupp tänker si, en annan så. Man håller sig till sitt kulturella mönster och normsystem. Just därför är idén om mångkultur konservativ och leder till motsättningar med folk uppdelade i slutna enklaver, där många känner sig inlåsta. 

Idén om smältdegeln är något helt annat. Där strävar man efter att lösa upp gränserna. Där söker man inte efter skillnader utan istället efter det som förenar. Man tror på universella mänskliga behov och folks förmåga till utveckling i kollektiva processer oavsett hur man ser ut eller var man kommer ifrån. Men smältdegeln kräver bostadsområden som är socialt och etniskt heterogena. Smältdegeln kräver ett slut på religiösa skolor och fria skolval, smältdegeln kräver etniskt blandade arbetsplatser. 

Åsa Linderborg och Göran Greider har gett ut en modig och viktig bok som innehåller mycket mer än det jag har beskrivit, inte minst i invandringsfrågan. Men jag har tagit fasta på det jag har tyckt varit viktigt. Boken borde studeras och debatteras inom hela arbetarrörelsen, på partimöten och inom facket. Jag tycker dom har rätt i det mesta. s

Text: Stefan Granér
Foto: Maxim Thor

PS. Som en passning till de så kallade identitetsförespråkarna: jag är äldre vit arbetarklass med 45 års skiftarbete på slitna industrigolv och som inte håller käften.