Kulturkrönika: Den tolfte spelaren

Posted · Add Comment

Det finns händelser man aldrig glömmer. Ögonblick som fastnar i tid och rum, som etsar sig fast i din hjärna och blir en del av dig. Din första kärlek, dina barns födsel eller första gången du ser ditt lag vinna Allsvenskan. Om någon tio år senare skulle väcka dig mitt i natten skulle ditt minne vara lika klart som när det hände. Ditt minne är inte endast ett minne, utan en del av din själ och du har levt det i alla dina sinnen.

Känslan är stark även hemma i tv-soffan men mångdubblas när du befinner dig mitt i vimlet. När du är en av tusentals som firar segern på arenan. 2020 har inte varit ett vanligt år och plötsligt är allt annorlunda. En flamma som jag trott aldrig skulle dö har krympt till en ynklig liten låga som kämpar desperat för att överleva en lång kall vinter. Fan vet om den klarar det. Vi har visserligen sport på tv igen. Europas fotbollsligor rullar på som vanligt med ett viktigt undantag. En spelare saknas, den tolfte spelaren.

Om någon frågat mig innan pandemin startade hur viktig publiken var hade jag aldrig kunnat gissa det. Självklart påverkas klubbarnas ekonomi, men det jag talar om är mitt intresse och min kärlek för sporten. En tom arena aspirerar inte till stordåd och de stordåd som ändå utförs känns futtiga och utan betydelse. Utan den tolfte spelaren blir de elva övriga endast män som springer och jagar en boll. Och hur roligt är det?

Zlatan sa det själv nyligen, ”jag kan inte avsluta min karriär inför tomma läktare”, då han hintade om att fortsätta ännu ett år. Låt oss hoppas att 2021 i alla fall delvis blir ett riktigt år och inte ett som vi väntar på ska passera. Ett år då jag kan älska mitt lag igen, då sport återigen blir viktig för mig. Ett år då min låga åter brinner klar som en fyrbåk i natten och Djurgården vinner Allsvenskan.

Text: Stefan Pagliarini
Foto: Sami Grahn/CC