Thomas Klasson vevar ner fönstret för att prata med säkerhetsvakten. Besöket är föranmält, så det är inga problem. Bilen fortsätter in på en av Sveriges mest centrala militära anläggningar, Kungsängens garnison. Det är en märklig känsla att komma innanför avspärrningar. Där finns något som kan liknas vid en mindre stad. Med eget sjukhus, utbildningslokaler, kontor, garage, bensinmack, restaurang, förråd och till och med en egen fordonsbesiktning.

– Här finns allt som finns i ett normalt samhälle, plus krut, ammunition och vapen, säger Thomas Klasson.

I utkanten av Årsta ligger PostNords stora anläggning. In mot det som kallas kajen rör sig en ström av företagets blåvita fraktbilar. Brev och klump (större brev) ska lastas och slussas vidare till något av utdelningskontoren i södra eller centrala Stockholm. Det blåser lätt och i vinden svajar de tre PostNord-flaggorna utanför entrén. Klockan är 9 på morgonen och det är någorlunda lugnt på postterminalen. Högst är trycket mellan 18 och 22 på kvällen, det är också då som flest personer jobbar.

Mohibul Ezdani Khan, ledamot i klubbstyrelsen för Seko postterminalerna Stockholm syd, facklig studieorganisatör samt ansvarig för den fackliga-politiska samverkan, säger att det finns en oro bland många anställda om vad som ska hända efter att terminalen läggs ner.

Minskningen av brev och tekniska förändringar förändrar arbetet vid postterminalerna. Terminalchef vid PostNords anläggning i Årsta är Kjell Björklund. Han säger att företagets plan är att på sikt avveckla terminalen. Tanken är att terminalen i Rosersberg ska ta över verksamheten.

Peter Karlsson Eriksson är bagare på Skansenbageriet. Han bakar på löpande band. Allt från hallongrottor till vaniljbullar. Ofta med en nyfiken publik nära inpå sig.

Kamo Poghosyan tar emot i receptionen på Rättsmedicinalverket. Bakom glasförsedda luckor sitter vaktpersonal. Både männen och kvinnorna är klädda i svarta byxor, skjorta och slips. De ler vänligt bakom glasfönstret och meddelar att väskor, mobiltelefoner, kameror, nycklar, datorer och ytterkläder ska låsas in i särskilda boxar.

I över tre år pågick renoveringen och om-byggnationen av Nationalmuseum. Hösten 2018 öppnades portarna till det iordninggjorda museet. Publiken strömmar dit och nästan varje dag ringlar sig en kö utanför ingången vid öppning. Förnyelsen och upprustningen av museet har blivit en succé. Men besökarna får inte se allt, framför allt ser den inte allt arbete som personalen gör bakom kulisserna. Totalt har museet drygt 150 anställda. En av dem är Bo Gustafsson, vaktmästare och sedan länge medlem i Seko. Han är den enda i personalen som tillhör ett LO-förbund. Alla vet vem han är, för alla är beroende av hans tjänster. Men alla kanske inte vet vad han heter i efternamn, för det mesta kallas han för ”Bosse”.

I Sekos lokaler på Barnhusgatan samlades ett 50-tal Seko-medlemmar, tillika anställda vid SOLReneriet. Efter att företaget kollapsat vill de nu höra vad som händer med deras anställningar. Seko ställer krav på fortsatta jobb.

Klockan är 9.30 och arbetet vid Postnord IPS har gått in i en något lugnare fas. Betydligt stressigare var det klockan fyra på morgonen. Då

Ljudet av vibrerande tågskenor blir starkare. Det hörs att ett tåg närmar sig genom tunneln mot plattformen. Det sista tunnelbanetåget närmar sig stationen i Bergshamra.