Det sägs att det gör ont när knoppar brister, vad uttrycket betyder har jag i ärlighetens namn ingen aning om. Men kanske är det hoppet man talar om. Hopp om liv, hopp om sommar och hopp om att vi en dag ska leva som vanligt igen. Ett hopp som nu verkar skört och bräckligt. Ett hopp som kan brista. För när kan vi återigen känna oss fria? Fria att kramas, fria att vimla, fria att resa. När kan vi passera en främling på gatan och svara med ett leende; och inte som nu vända bort ansiktet av rädsla? När kan vi bränna dessa eländiga munskydd? Valborgs eldar ställdes ju in men kanske kan vi till slut göra ett gigantiskt bål och tillsammans skratta och sjunga när alla munskydd förtärs av lågorna.
Folkhälsomyndigheten har nu reviderat sin prognos; nu är det till efter sommaren vi alla ska ha fått vaccinet. Den första dosen vill säga … När corona för första gången slog till på allvar någon gång i februari förra året trodde vi att det var övergående. Att spridningen skulle upphöra av sig själv. Men oj så fel vi hade. Vi talade i redaktionen om ett ”coronanummer”. En tidning som inte skulle bli som alla andra. Men förstod inte att vi fortfarande över ett år senare skulle ge ut ”coronanummer” och kommer att göra så under lång tid.
Nu när en lösning är i sikte har debatten gått varm, allt handlar om vaccinet. Många kan inte vänta, andra vill inte ta det. Hävdar att det kan vara farligt fastän forskning visar på ytterst få fall av allvarliga biverkningar. Men rädsla är inte rationell och många tar chansen och hoppas eller tror att de inte kommer att blir sjuka. Däri ligger en del av problemet för om ingen tog vaccinet skulle mardrömmen aldrig ta slut. Debattens vågor går heta och familjer delas på mitten i gräl som har sitt ursprung i omtanke. Vi har alla en fri vilja och rätten att välja men den rätten har konsekvenser. Är jag som anhörig elak när jag inte vågar träffa en äldre släkting av rädsla för att utan vetskap sprida smitta. Har inte mina anhöriga rätten att själva säga, ”Jag tar risken.” personligen kan jag inte ta det ansvaret men andra kan göra en annan bedömning. Ser vi på samhället i stort så är det ändå så att vaccinet är vårt hopp, kanske kommer vi få vaccinera oss var eller vartannat år, framtiden får utvisa.
Hur vår framtid blir är en annan fråga. Hur har ett år av pandemi och isolering påverkat oss? Har vi förvandlats till inåtvända och räddhågsna människor som undviker nya möten och nya bekantskaper? Eller har året av isolering skapat ett ännu större sug efter kontakt? Själv hoppas jag på det sistnämnda. Jag vill stå i en folkmassa och sjunga med till musiken fri från rädsla och känna livet i varje hjärtslag. Hur kommer det att bli? Själv hoppas jag och som uttrycket säger hoppet är det sista som överger oss.
Text: Stefan Pagliarini
Foto: Lina Trochez/Unsplash