Anette Nyman är upprörd:

”Sitter du här och sover mitt under brinnande krig? Och grytan kokar för fullt. Borde vi inte äta nu?”

Olle Westerberg rycker till och svarar sävligt:

”Jo, jo, visst är jag hungrig.”

Bredvid honom puttrar det i den stora järngrytan och under den glöder elden. Men inget är på riktigt. Det doftar inte av mat, svett och slagfält, glöden är inte autentisk och ljudet kommer från en högtalare.

En bil tvärstannar efter vägen. En skäggig man kliver ut. Han har något vilt i blicken.
– När kommer strömmen tillbaka? Vet ni det? ropar han.
Teknikern Tomas Holmqvist, som står i diket och inspekterar en nätstation svarar lugnt:
– Vi jobbar för fullt och jag är säker på att ni kommer att få tillbaka elektriciteten under dagen. Men exakt hur lång tid det kommer att ta är svårt att säga.

Sundstabacke börjar efter en avfart från Skansbron. Vägen viker av tvärt, precis bakom kröken pågår sprängningsarbete. I skyn syns tre till broar, Skanstullsbron, Johanneshovbron och bron för tvärbanan. Ett tåg från Gullmarsplan accelererar, ett brummande ljud fortplantar sig mellan betongpelarna som håller upp broarna. Solen skiner, men de stora brokonstruktionerna skuggar markytan.

örst in i lokalen. Han har placerat ut ett antal stolar med ordentliga mellanrum. Snart släntrar ytterligare en kriminalvårdare och en chef in i lokalen för att delta i samtalet. Det är pandemi och därför dubbel säkerhet. Både för att förhindra smittspridning och för att vi befinner oss i ett fängelse med säkerhetsklass 2. Robert Holmberg pekar mot scenen och säger:
– Ja, det var där som Johnny Cash stod och spelade en gång i tiden.

Det är öde i Värtahamnen. På den gigantiska planen framför terminalen är det tomt. Strålkastare och lampor lyser starkt, men inga människor syns till och inga bilar är i rörelse.

Plötsligt blir det ändå lite liv. Tallink Siljas färja M/S Galaxy anländer till hamnen. Färjan kommer från Åbo och ska snart återvända dit. Den andra färjan som annars används, Silja Symphony, är upplagd på varv för reparation.

Fotgängare och cyklister får röra sig som genom en labyrint av gångar för att ta sig från Rissne centrum till kontorshusen vid Ursviksentrén kant i kant med E18. SL bygger ut tvärbanan. Den så kallade Kistagrenen ska gå genom Rissne och Stora Ursvik mot Kista och Helenelund. Under 2022 ska projektet vara färdigt och tågen rulla. Samtidigt sker en stor utbyggnad av både bostäder och kontorslokaler i Rissne. Hela stadsdelen är under omstöpning. Planen är att Sundbybergs kommun ska bli mer attraktiv. Rissne kommer att bli en knutpunkt för trafiken i regionen.

Thomas Klasson vevar ner fönstret för att prata med säkerhetsvakten. Besöket är föranmält, så det är inga problem. Bilen fortsätter in på en av Sveriges mest centrala militära anläggningar, Kungsängens garnison. Det är en märklig känsla att komma innanför avspärrningar. Där finns något som kan liknas vid en mindre stad. Med eget sjukhus, utbildningslokaler, kontor, garage, bensinmack, restaurang, förråd och till och med en egen fordonsbesiktning.

– Här finns allt som finns i ett normalt samhälle, plus krut, ammunition och vapen, säger Thomas Klasson.

I utkanten av Årsta ligger PostNords stora anläggning. In mot det som kallas kajen rör sig en ström av företagets blåvita fraktbilar. Brev och klump (större brev) ska lastas och slussas vidare till något av utdelningskontoren i södra eller centrala Stockholm. Det blåser lätt och i vinden svajar de tre PostNord-flaggorna utanför entrén. Klockan är 9 på morgonen och det är någorlunda lugnt på postterminalen. Högst är trycket mellan 18 och 22 på kvällen, det är också då som flest personer jobbar.

Mohibul Ezdani Khan, ledamot i klubbstyrelsen för Seko postterminalerna Stockholm syd, facklig studieorganisatör samt ansvarig för den fackliga-politiska samverkan, säger att det finns en oro bland många anställda om vad som ska hända efter att terminalen läggs ner.