Det är iskyla vid Hagalundsdepån, norra Europas största underhållsdepå för tåg. De anställda som rör sig utomhus på spårområdet är påpälsade. Vid ingången på Råsta strandväg, som åt andra hållet vetter mot Friends Arena, möter Ulf Gillver upp.
Himlen är klar och solen speglar sig i fasaden på IF Metalls huvudkontor som ligger på Olof Palmes gata 11 i Stockholm. Utanför på gatan står en staty som föreställer Ernst Blomberg. Han levde mellan 1863–1911 och var järn- och metallarbetare och blev den första socialdemokraten i Stockholms kommunfullmäktige.
– Vi måste bestämma vad vi ska ha i påsarna, säger Stevan Mihajlovic. Han har jobbat inom posten i 12 år, nu senast på terminalen i Segeltorp. Men i grunden är han långtradarchaufför. Hans jobb inom posten har också varit att köra de långa fjärrbilarna fyllda med paket och försändelser. Nu jobbar han för LO-distriktet och är med och leder det fackliga valarbetet.
Han ser lugn och samlad ut fast dagen är stressig. Jannis Konstantis är ordförande i tunnelbaneklubben och under förmiddagen ska han förbereda en rad förhandlingar. Efter det ska han köra ett pass på röda linjen. Utsikten in mot centrum är fantastisk från det fackliga kontoret vid Gullmarsplan. På bordet står en termos med kaffe och ett fat med kanelbullar.
Anette Nyman är upprörd:
”Sitter du här och sover mitt under brinnande krig? Och grytan kokar för fullt. Borde vi inte äta nu?”
Olle Westerberg rycker till och svarar sävligt:
”Jo, jo, visst är jag hungrig.”
Bredvid honom puttrar det i den stora järngrytan och under den glöder elden. Men inget är på riktigt. Det doftar inte av mat, svett och slagfält, glöden är inte autentisk och ljudet kommer från en högtalare.
En bil tvärstannar efter vägen. En skäggig man kliver ut. Han har något vilt i blicken.
– När kommer strömmen tillbaka? Vet ni det? ropar han.
Teknikern Tomas Holmqvist, som står i diket och inspekterar en nätstation svarar lugnt:
– Vi jobbar för fullt och jag är säker på att ni kommer att få tillbaka elektriciteten under dagen. Men exakt hur lång tid det kommer att ta är svårt att säga.
Sundstabacke börjar efter en avfart från Skansbron. Vägen viker av tvärt, precis bakom kröken pågår sprängningsarbete. I skyn syns tre till broar, Skanstullsbron, Johanneshovbron och bron för tvärbanan. Ett tåg från Gullmarsplan accelererar, ett brummande ljud fortplantar sig mellan betongpelarna som håller upp broarna. Solen skiner, men de stora brokonstruktionerna skuggar markytan.
örst in i lokalen. Han har placerat ut ett antal stolar med ordentliga mellanrum. Snart släntrar ytterligare en kriminalvårdare och en chef in i lokalen för att delta i samtalet. Det är pandemi och därför dubbel säkerhet. Både för att förhindra smittspridning och för att vi befinner oss i ett fängelse med säkerhetsklass 2. Robert Holmberg pekar mot scenen och säger:
– Ja, det var där som Johnny Cash stod och spelade en gång i tiden.
Det är öde i Värtahamnen. På den gigantiska planen framför terminalen är det tomt. Strålkastare och lampor lyser starkt, men inga människor syns till och inga bilar är i rörelse.
Plötsligt blir det ändå lite liv. Tallink Siljas färja M/S Galaxy anländer till hamnen. Färjan kommer från Åbo och ska snart återvända dit. Den andra färjan som annars används, Silja Symphony, är upplagd på varv för reparation.
Fotgängare och cyklister får röra sig som genom en labyrint av gångar för att ta sig från Rissne centrum till kontorshusen vid Ursviksentrén kant i kant med E18. SL bygger ut tvärbanan. Den så kallade Kistagrenen ska gå genom Rissne och Stora Ursvik mot Kista och Helenelund. Under 2022 ska projektet vara färdigt och tågen rulla. Samtidigt sker en stor utbyggnad av både bostäder och kontorslokaler i Rissne. Hela stadsdelen är under omstöpning. Planen är att Sundbybergs kommun ska bli mer attraktiv. Rissne kommer att bli en knutpunkt för trafiken i regionen.
Normalt skulle det vara rusningstid. Men nu är plattformen öde. Inte heller står några i kö framför biljettluckan. Susanne Ney tittar fram bakom glasrutan och konstaterar att det mesta av verksamheten stannat av. Förklaringen är enkel. När flyget dragits ner till nästan obefintlighet har också behovet av att resa till Arlanda minskat. För Arlanda Express har neddragningen blivit dramatisk. Antalet tåg är omkring en fjärdedel av vad det brukar vara och även på de tåg som går är passagerarna få.
Thomas Klasson vevar ner fönstret för att prata med säkerhetsvakten. Besöket är föranmält, så det är inga problem. Bilen fortsätter in på en av Sveriges mest centrala militära anläggningar, Kungsängens garnison. Det är en märklig känsla att komma innanför avspärrningar. Där finns något som kan liknas vid en mindre stad. Med eget sjukhus, utbildningslokaler, kontor, garage, bensinmack, restaurang, förråd och till och med en egen fordonsbesiktning.
– Här finns allt som finns i ett normalt samhälle, plus krut, ammunition och vapen, säger Thomas Klasson.