För några veckor sedan hände följande: Tidningen Mål & Medel (Livsmedelsarbetareförbundets medlemstidning) avslutade samarbetet med sina kulturskribenter. Tidningen har varit känd för sina kultursidor. Debatt tog fart. Rasmus Landström i Aftonbladet plockade upp bollen, kritisk. Chefredaktörerna för flera fackliga tidningar försvarade sig (bland annat Sekotidningen, som med de andra samlas under LO Mediehus). Vid en första titt kan det se ut som en kulturdebatt för främst de närmast sörjande. Kulturskribenterna som tycker att det de gör är viktigt. En och annan kulturintresserad medlem. Chefredaktörerna som snabbt slog sig samman i ett svar som många tyckte var rätt tomt på innehåll och tolkades som ganska drygt.
Vad tusan spelar det för roll för Första Linjens läsare att kultursidorna i ett annat fackförbunds tidning krymper? Jag tror att bristen på kultur är ett symptom på en allvarligare utveckling: Förbund som ser tidningar som en onödig utgiftspost budgeterar mindre pengar till tidningar. Utgivningstakten krymper, antalet sidor likaså. Lien måste gå över innehållet. Det sållas och stryks. Om vi då frågar oss: Behövs kulturen i arbetarrörelsen? Behövs den i våra tidningar? Och varför startade vi en gång i tiden alla dessa tidningar?
Ja, inte startades fackföreningstidningar bara på pin kiv, för att det var kul eller för att tyckare behövde någonstans att tycka. De behövdes för att länka ihop arbetsplatser spridda över landet, sprida berättelser som kommersiella tidningar struntade i. Ge fackets bild av vad en strejk eller konflikt egentligen handlade om. Framförallt var de inte i första hand en journalistisk produkt, utan ett verktyg bland flera för att mejsla fram ett solidariskt ”vi”. Har behovet av det ändrats? Nej. Det är samma. Och här har också kulturen spelat sin roll. Författaren Ivar Lo-Johansson medverkade med sina romaner och i debatten till att det förhatliga statarsystemet avskaffades 1945. Maja Ekelöf skrev Rapport från en skurhink 1970 och mängder av städerskor sträckte på ryggarna och kände att de plötsligt syntes. 1975 tog de strid för bättre villkor och högre löner. Ekelöf ordnade solidaritetsmöte och samlade in pengar till strejkkassorna. Städerskorna vann. Det finns många historiska exempel på att kultur bidragit till att förändra livet för både individer och stora grupper människor inom arbetarklassen. Skulle det kunna vara så idag?
För några år sedan visade tankesmedjan Katalys att endast fem procent av människorna som hördes och syntes i SVT under 2015 tillhörde arbetarklassen. Rapporten visar normalläget när vi lämnar walkover – vi syns inte. Man tror knappt att vi finns. Som om vi inte skulle kunna ha något att säga, något att berätta. Normen blir någon annan. Fackföreningspressen skulle kunna vara vårt sätt att kompensera för en sådan brist. Även i nutid skulle fackliga tidningar kunna ena, föra ut idéer och inspirera. Ett inlägg i sociala medier kanske får många att trycka på gillaknappen. Men i fikarummet på jobbet kan man inte lägga en statusuppdatering. Och hur vet man att internetpubliken är medlemmar, inte bara politiskt intresserade som aktivt söker sig till fackliga forum? En tidning går inte att mäta i klick men landar på alla medlemmars hallgolv. Där syns den. Om inte annat måste man bära ut den i pappersåtervinningen eller knöla ner den i sina blöta skor. Kanske ser man mitt i hopknölandet något som drar ögonen till sig. Börjar bläddra.
Naturligtvis är det inte så att förbundsledningarna skär i medlemstidningarna på pin kiv. Sviktande medlemssiffror ger tajtare budget. Men att skära ner på eller sluta spegla våra egna röster är, om man uttrycker det milt, rätt kasst. Man kan inte spara sig ur sjunkande organisationsgrad. Det måste skapas gemenskap, en idé om att facket kan vinna, att det är värt att kämpa. För att kunna röra sig framåt – som på Ivar Los 30-tal och Maja Ekelöfs 70-tal – istället för att envisas med att stanna kvar i nedskärningens usla tid – 90-talet. Även i nutid skulle kultur kunna bidra till att arbetare sträcker på ryggarna, ser sig om och bestämmer sig för att förändra världen.
Text: Linnea Garli, lokförare, författare och förtroendevald i Seko Stockholm
