Det finns ett gammalt slagord i arbetarrörelsen som uttrycker detta: Alla folks frihet – hela världens fred. Och i det slagordet ligger också förståelsen att ingen människa är fri förrän alla människor är fria. Vår fackliga kamp på arbetsplatserna gäller, i det stora, kampen för alla människors väl. Kampen handlar om så goda villkor som möjligt för så många människor som möjligt på arbetsplatsen. En så stor del av kakan ska fördelas till de som skapat den.
Men i förlängningen är det bara en spegel av den samhällssyn som måste prägla en fackförening. Nämligen kampen för och strävan efter målet att alla människor ska kunna leva ett gott liv i rättvisa. Och ett liv i frihet från förtryck och över- och underordning. Ser det ut så idag? Knappast. I varenda tid har orden ekat ”aldrig mer”. Och ändå händer det igen. Olof Palme uttryckte under bombningarna av Hanoi julen 1972 att våldet triumferade där, likt vid många fler tillfällen i historien såsom Guernica, Sharpville och Treblinka.
Idag förnedras ett folk. Folket tillhör nationen Palestina. En nation som genom år av kolonisation, ockupation, krig och förnedring svetsats samman under förödmjukande former, men som stolt bär sin rätt att existera, leva, men också att återvända till sina hem. Idag bombas det folket sönder och samman i vad det verkar exempellösa former i historien av konflikt mellan Israel och Palestina. Bilder från staden Rafah visar att det som en gång grönskat mellan huskropparna idag är grus. Den israeliska militären har meddelat att krigföringen i Rafah ska bli förebild för resten av Gaza.
Den högerextrema regeringen i Israel har sedan kriget startade 2023 implicit och mer explicit uttryckt önskan om att rensa Gaza på palestinier och besätta området med israeler istället. Tanken har fått stöd av USAs president Donald Trump. Även på Västbanken, illegalt ockuperat av Israel, triumferar våldet. Sedan kriget startade i Gaza har också de illegala bosättarna och den israeliska ockupationsmakten trappat upp våldet, underrapporterat i media på grund av kriget i Gaza. Den etniska rensningen i Palestina har pågått systematiskt sedan 1948, men idag kombineras den med en krigföring som inte liknar annat än ett folkmord. Befolkningen bombas, hunsas mellan evakueringszoner, svälts ut medan nödmat står och väntar på att få släppas in vid de israeliska gränskontrollerna där de stoppats. Det är ett folkmord som pågår.
Men fler reagerar, fler reser sig. Norska LO tog beslut på sin kongress om att ansluta sig till den internationella bojkottrörelsen. Det hoppas jag att fler fackförbund och organisationer inom arbetarrörelsen också gör. De palestinska fackföreningarna vädjar om hjälp och solidaritet. Det ligger i fackföreningsrörelsens DNA att hörsamma det nödropet.
När den här texten publiceras har Seko Stockholm varit på kongress med Seko-förbundet. Som många redan vet kommer en av de stora stridsfrågorna vara organisationsförändringen som förbundsstyrelsen föreslagit. I Seko Stockholm har vi varit tydliga med att vi inte står bakom den och vår delegation till kongressen har regionens mandat från representantskap att rösta emot förslaget. Vi hoppas utöver den att kongressen ska fatta bra inriktningsbeslut för den kommande facklig-politiska verksamheten. Två frågor som Seko Stockholm drivit på kongresser med Seko och som Seko sedan drivit mot LO, och som nu i sin tur blivit en av de hetaste frågorna på den socialdemokratiska kongressen är frågorna arbetstidsförkortning och avskaffandet av karensavdraget. Redan nu inför partikongressen har den socialdemokratiska ledningen meddelat att de vill se ett avskaffande av karensavdraget. Det välkomnar vi i Seko Stockholm som sund arbetarpolitik, men som dock fått vänta länge på att bli verklighet.
Och än är det så klart inte avgjort. Den andra frågan, arbetstidsförkortningen, kommer jag själv ha förmånen att fortsätta strida för på plats på kongressen i Göteborg. Det är hög tid för arbetarklassen i Sverige att få ut något av det värde vi genom många decennier avstått till förmån för arbetsgivarnas fortsatt ökade vinster och aktieutdelningar. Det värdet ska fortsatt tas ut bland annat i högre löner, men det kan gott också tas ut i förkortad arbetstid. Och varför inte börja med 30 timmars arbetsvecka?
Alexander Petersson, ordförande Seko Stockholm
