Vi var så illa nödd och tvungna. Så framträder bilden av en facklig rörelse utan självförtroende som återigen sätter sig i en förhandling vars utgångspunkt är att man måste ta stryk. För att enligt egen utsaga inte få ännu mera stryk. Regeringen pressad av Svenskt Näringsliv har lagt fram ett lagförslag om inskränkningar av strejkrätten. Förevändningen från arbetsgivarna är Hamnarbetarförbundets punktstrejker som syftar till att få ett visst inflytande i de hamnar där de är i majoritet. Nu har parterna fått möjlighet att förhandla om förslaget.
Strejkrätten är som alla förstår ingen småpotatis för en facklig rörelse, så man kanske borde ta ett snack med medlemmarna, analysera konsekvenser på längre sikt och diskutera eventuellt motstånd? Men icke, ett tillbakapressat LO som inte är vana vid breda demokratiska diskussioner eller att utnyttja kraften i att mobilisera medlemmarna väljer en beprövad metod. Man skickar återigen fram en delegation med smarte Erland i spetsen. Erland Olausson, arbetsrättsjuristen, som trots sin anställning av tjänstemannakaraktär gjorde en strålande karriär inom LO och slutade som vice ordförande bredvid Wanja Lundby-Wedin (idag är han konsultande pensionär). Erland var av många i LO-borgen sedd som den grå eminensen med den verkliga makten i huset. Han hade en förmåga att framställa sig själv som påläst, intelligent och otroligt smart.
För drygt tio år sedan var Svenskt Näringsliv också på hugget, man ville som nu göra förändringar i huvudavtalet som skulle leda till inskränkningar i strejk och konfliktregler. Ett pressat LO skickar då fram en delegation med smarte Erland i spetsen där han ganska omgående förklarar att han vill “modernisera” huvudavtalet. Han går bland annat med på längre varseltider och medling med opartiska ordföranden. Allt handlade om att resa högre staket och göra resan längre mellan medlemmar och stridsåtgärd. Som tur var avträdde arbetsgivarna förhandlingarna bland annat med förklaringen att LO hade för stort motstånd på hemmaplan.
Man kan kanske lite populärt hävda att det av LO och Svenskt Näringslivs nya förslag är ett utslag av servettskissjuridik. I sin iver att snabbt nå fram till ett resultat som stoppar Hamnarbetarförbundet har man tagit fram ett förslag som främst drabbar facket i stort. Inte nog med att man inte längre som majoritetsfack kan strejka/störa bort ett skitavtal. Arbetsdomstolen skall också enligt förslaget bedöma om ett fack verkligen vidtar stridsåtgärder för att få ett kollektivavtal eller om de fejkar och strejkar av andra skäl (vilket inte är möjligt enligt det nya förslaget). Det låter rättsosäkert i mina öron. Hur ska AD utreda detta? Hjärnkirurgi eller indiciekedja? Typiskt nog såg jag att Erland Olausson från någon tidningssida ropar om att påskynda ett riksdagsbeslut eftersom han menade att Hamnarbetarförbundet stridsåtgärder egentligen inte syftade till ett kollektivavtal. Woops! När jag skriver detta, så meddelar AD att förhandlarna utan att fatta det har förhandlat bort möjligheten till politisk strejk.
Det är också ett problem att vi har en LO-ordförande som måste morsa på sig själv i hörnet av Olof Palmes gata och Sveavägen, på väg från LO-borgen till Partihögkvarteret, där han byter skepnad från LO-bas till styrelseledamot i SAP. På förmiddagen ledare för oss medlemmar och på eftermiddagen beslutsfattare i SAP. Naturligtvis ska han företräda oss hela dagen. Särskilt viktigt i frågor som försvar av strejkrätten.
Stefan Granér, tidigare styrelseledamot i Seko Stockholm
