Över hela världen firas 1 maj till minne av nordamerikanska arbetares kamp för 8 timmars arbete. Torget Haymarket i Chicago blev år 1896 dränkt i blod i konfrontationen mellan strejkande arbetare och polis.
Själv har jag traskat med sedan jag var junior. Vilken av demonstrationerna jag gått i har varierat. Jag har oftast gått där mina arbetskamrater har gått eller där de flesta grafikerna i Stockholm har valt att gå. Den gemensamma kampen på jobbet har varit viktigare att manifestera än partifärg.
Någon gång gjorde jag sällskap med Changan, kemigraf från DN. Changan, till det yttre en proper äldre man med hornbågade glasögon, fluga, kavaj och smalbrättad hatt. Men i det inre bodde en rebell och gycklare med blixtsnabba repliker. Det finns massor av Changan-historier. Jag ska bjuda på två. Greven och finansmannen Gustav Douglas var VD på DN då han i bolagstyrelsen var satt under press, man hade byggt en presshall som stått tom i 4 år. För de som var mindre insatta i fastighetsaffärer förklarade Douglas omständligt vilken fin ekonomi det var med den tomma tryckhallen som beräknades stå tom tio år till. När han var klar begärde Changan ordet: ”Jag vill rikta en reprimand till VD och bolagsledningen och det ska tas till protokollet. Med tanke på den goda ekonomin med tomma tryckhallar, varför byggde man inte en tom tryckhall till?”
Här kommer en till: Changan hade med åren fått vissa vanor. På arbetstid gick han ner till frisören. När han sitter där i stolen iförd blåställ kommer en bas fram. ”Jaså här sitter du på arbetstid.” ”Visserligen är du bas och man ska inte begära för mycket,” kommer det rappt från Changan, ”men till och med du borde känna till att håret växer även på arbetstid.”
I år gick jag i Vänsterpartiets tåg, kunde inte gå i ett tåg där huvudtalaren inte nämner aktuella frågor som strejklagstiftning och arbetsrätt. Men jag blev förbannad i Kungsan också. En klämkäck mötesledare bad alla som tillhörde Vänsterpartiet räcka upp en hand och uppmanade därefter alla andra att bli medlemmar. Dra åt pipsvängen, jag demonstrerar inte för något parti.
Jag demonstrerar för att hedra Changan och tidigare klasskämpar, för nuvarande kämpar som Gunnar, Karin och Linnea i Seko Stockholm och kommande kämpar, för de behövs sannerligen. Nej skippa partidemonstrationerna! Gör som i Oslo och Köpenhamn. Låt facket bjuda in till en gemensam demonstration på arbetarrörelsens dag. Bjud in brett och stort, det vill säga den demokratiska vänstern, sociala, miljö och andra progressiva folkrörelser. Varför inte låta Stockholms skolelever med Greta gå i spetsen i kamp för miljön och klimatet? Mona Sahlin sa på sin tid att hon älskade partiet. Men dra åt pipsvängen! Partiet är bara ett verktyg. Det är idéerna man ska älska!
Stefan Granér, tidigare styrelseledamot i Seko Stockholm
