I tjänsten åker jag en del taxi. Ibland blir man skickad att lösa av en kollega efter en olycka och sitter mil efter mil och undrar hur arbetskamraten mår. Kliver ur på en skogsväg, traskar genom sly och makadam för att hitta till tåget. Som tur är, är de flesta taxiresorna inte av det slaget. I stället går de till och från tågdepån. Den senaste tiden har det blivit mycket taxi, när schemat ritats om för att fungera med alla inställda avgångar.
Tiden är ur led. Vänner som jobbar inom intensivvården orkar knappt svara på sms, andra vänner lider av ensamheten i isolering. Även hos oss på järnvägen skiljer sig tillvaron åt. Perrongen vid Arlanda Express är övergiven, men gods till matbutiker och sjukhus måste fram. Pendeltågen rullar på. Tur, för alla oss med yrken som inte går att flytta till köksbordet.
Taxichaufförerna frågar hur vi har det – är ni permitterade, är många tåg inställda? En chaufför har bara haft en körning under hela dagen, och det är jag. En annan rabblar hur mycket han måste köra in för att kunna betala hyra, avbetalningar på bilen, växelavgift till Cabonline. En tredje är på väg in i konkurs. Chaufförerna har ingen grundlön, de får bara betalt efter hur mycket de kör in. Avgiften på drygt 12 000 kr i månaden vill Cabonline fortfarande ha. Samtidigt säger presschefen i Aftonbladet 4 april, att ”vi sitter i samma bil”. Man kan undra – vad är det för en konstig bil? Presschefens lön är knappast helt och hållet provisionsbaserad, och det är inte han som varje dag riskerar att hamna säte vid säte med Covid-19-sjuka personer, helt utan skydd.
Jag hör fackliga röster om samhällsansvar, vi måste alla hjälpas åt. Sant. Men när arbetsgivarnas mål inte är samhällsansvar utan att rädda plånboken, då får vi problem. Om facken tänker moral, och cheferna tänker pengar men kallar det ”corona”, då måste vi passa oss. Vi kan inte gå med på vad som helst, inte ens i pandemitider. Är inte villkoren på jobbet extra viktiga nu, rentav? Se på hemtjänstpersonalen – att de har skyddsutrustning blir i slutändan en fråga om liv och död. Och det där samhällsansvaret, borde inte det ha tagits av politiker och arbetsgivare långt tidigare, när bemanning redan i normalläget skars ner till bristningsgränsen?
Det är i svåra tider som det fackliga löftet är svårast att hålla, men det är också då det är som viktigast. För vad händer när vi går med på att förlänga våra arbetstider eller gå ner i lön i krisavtalen? Jo, vi ger arbetsgivarna chansen att testa gränserna. Och vi, vi vänjer oss. Snart blir försämringen det nya normala.
… Om inte vi på arbetsplatserna gör något åt saken. 26 mars samlades ett stort antal taxichaufförer med sina bilar på Gärdet i Stockholm, för att prata med varandra och protestera mot Cabonline. Gula och svarta bilar i rader på gräsmattan. Det kan vara en början. Att vägra arbeta utan skyddsutrustning en annan.
Det kommer en tid även efter corona. När finlandsfärjorna börjar gå och bagagehanteringen på flygplatserna sätter igång, då ska jobben vara sådana att man orkar ha dem till sin pension. Vi ska inte vara så jäkla tacksamma över att ”vi har i alla fall jobb”. Många jobb inom Sekos branscher måste göras, annars stannar samhället. Det är inte vi som ska vara tacksamma.
Text: Linnea Garli, lokförare och ledamot i Seko Stockholms styrelse
Illustration & foto: Petter Evertsen