De ville att jag skulle tala om ”framtidens socialism” och ibland faller jag till föga för en sådan där obetänksamhet att jag inte tackar nej därför att ämnet känns så spännande även om jag kanske inte riktigt vet vad jag ska prata om. Men det fick mig ändå att börja fundera. För mig är det så speciellt eftersom det i förorten ibland kan kännas svårt att organisera de unga. Paradoxen är att det ju är de unga i förorten som skulle behöva just organiseringen och allt den för med sig. Kamratskap, vänskap, demokratiskt hantverk, värderingar, kunskap och inte minst en framtid att kämpa för. De här ungdomarna hade konkretiserat den framtid de ville kämpa för som socialismen. Men de ville ha inspel på vad det skulle kunna vara.
Och vad skulle det kunna vara? Själv brukar jag tänka att dagens arbetarrörelse, den skulle behöva läsa lite arbetarrörelselitteratur, lite arbetarrörelsetänkare. Vad hände med Marx och Wigforss? Det slog mig att jag kanske borde starta med mannen i spegeln först, som en känd sång förkunnar. Jag är väl inte bättre än att jag också ibland funderar över hur dödläget ska brytas och frågan har ju ställts tidigare, så jag tänkte att jag väl kan prova att vända mig till just Ernst Wigforss. I en sammanställning av texter av Wigforss från 2013 med namnet Kan dödläget brytas? slår jag upp några sidor där Wigforss resonerar kring tre linjer som är viktiga för demokratiseringen av samhället. Han talar om en likställd utbildning, att röja undan ärftligheten av klasstillhörighet genom att enskild egendom vandrar vidare i släktleden och om demokratiseringen av arbetslivet. Och jag tänkte direkt att det ju är väldigt intressant. Är inte dessa tre områden just sådana områden som borgerligheten genom åren och nu när de tar makten igen alltid angriper?
Under min egen skolgång har det ju varit jämlikheten i utbildningen som angripits. Och då talar jag inte bara om det fria skolvalet där vi luras att tro att vi väljer god utbildning, men där det i själva verket handlar om att friskolorna får välja, för deras ekonomiska vinster, goda elever. Det handlar ju också om förändringar av yrkesprogrammen som gör att arbetarungar ska nöja sig med gymnasiala utbildningar som gör att de kan bli arbetare, men som i samma slag diskvalificerar dem för högre studier. Alla barn är inte ämnade att sitta i skolbänken förklarar liberaler förnumstigt samtidigt som ansökningarna minskar till yrkesprogrammen just för att de inte leder någon annanstans. Och borgerligheten kan nöjt luta sig tillbaka och tänka att det är bra om arbetarungen bliver vid sin läst. Borgerligheten är kanske inte dummare än att den förstår att det kan rucka dess privilegier om arbetarklassens barn skaffar sig kunskap och även verbalt kan ifrågasätta sakernas tillstånd.
I Seko vet vi att det som av vissa ministrar kallats för den största frihetsreformen i modern tid samtidigt kan vara den största ofrihetsreformen på svensk arbetsmarknad för den som får smaka på konsekvenserna av ett reformerat LAS. Men angreppen på LAS som svensk borgerlighet tvingade S-regeringen att gå med på i Januariavtalet för att inte stötta Sverigedemokraterna är ju bara ett i raden av reformer på arbetsmarknaden som är motsatsen till att flytta fram medbestämmandet för oss anställda på våra arbetsplatser. Borgerligheten skyr självklart medbestämmande för arbetare, men i arbetarrörelsen finns inte ens en levande diskussion om hur demokratin på arbetsplatserna skulle kunna utvidgas. Finns ens en diskussion om hur vi ska hantera att klassprivilegier ärvs från generation till generation genom stora arv av privategendom? Socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen förlorade det senaste valet, efter en valrörelse som handlade om ”ansvar” och förtroendet för statsministern. Men de politiska idéerna utöver en tävlan om vem som kunde vara mest repressiv, mestadels mot arbetarungar i förorten, tycks ha uteblivit.
Och kanske är detta symptomatiskt för varför vi förlorade till de mörkblåbruna krafterna. När jag försökte prata om framtidens socialism med de här unga socialdemokraterna, som nog egentligen bara ville hem efter timmar av föreläsningar och övningar, så ville jag emellan allt prat om ägande, produktionssätt och motsatsförhållanden mellan å ena sidan kapitalism och å andra sidan demokrati och socialism, främst ingjuta i deltagarna att de aldrig får sluta drömma. De måste drömma om hur samhället ska skapas om vi ska kunna skapa ett bättre samhälle och veta vad det är som vi vill lämna bakom oss när vi vandrar framåt. Men det slog mig när jag var klar att jag glömde att fråga dem vad de drömmer om.
Text: Alexander Petersson, kriminalvårdare och styrelseledamot i Seko Stockholm
