Arriva på Roslagsbanan: ”De vann på ett anorektiskt bud som låg ca 200 miljoner kr lägre än den anbudsgivare som kom på plats nummer två.”

Posted · Add Comment

Jag heter Helena Wallin, ordförande i Sekoklubben på Roslagsbanan. Jag är också förare och har jobbat på Roslagsbanan i mer än 30 år. Under dessa år har jag haft sex olika arbetsgivare. Den senaste är Arriva, som har kontrakt till 2021.

När jag började hette min arbetsgivare Storstockholms Lokaltrafiks Järnvägar (SLJ). Det var ett helägt dotterbolag till SL. Det här var i mitten på 80-talet och banan var nedläggningshotad. Men så fattade man ett beslut om att satsa istället, man beställde nya vagnar vilket var en absolut förutsättning, samtidigt som man började rusta upp infrastrukturen.

I denna veva kom också de politiska besluten om att konkurrensutsätta lokaltrafiken i Stockholm via offentlig upphandling. Ett av de första trafikområdena som skulle upphandlas var Roslagsbanan. Man beslutade därför att avknoppa SLJ och bildade SL Tåg som ett fristående bolag inom SL. Man gjorde omorganisationer och personalnedskärningar för att ”möta konkurrensen”, som man sade.

I denna första upphandling vann Linjebuss anbudet. Året var 1998. Linjebuss ville slå sig in på spår, men hade ingen erfarenhet av det tidigare. De hade stora planer men av det blev intet. Anbudet var anorektiskt och eftersom det enklaste sättet att spara pengar på är att dra ner på personalen, så var det just det som hände. En oerfaren och otydlig ledning, som inte hade resurser, gjorde också att cirka 20 procent av personalen valde att sluta under år 2000. Vissa dagar var vartannat tåg inställt.

Konduktörerna vågade knappt gå igenom tågen av rädsla att bli påhoppade av arga resenärer. Linjebuss försökte då rädda läget genom att låta Connex ta över. Connex var ett systerbolag i samma franska koncern. Man tillsatte en ny ledning och det blev något bättre, men då hade SL redan tröttnat och valde att inleda en ny upphandling.

Denna gång sade man från SL att man skulle lägga större vikt vid kvalitet. 2003 vann så Roslagståg AB anbudet och kom med resurser. Här fanns det pengar i upphandlingen samt en syn på personalen som den viktigaste resursen. Sjuktalen sjönk, tågen gick igen och personalen kände sig uppskattad. SL utlöste optionen för fortsatt drift för Roslagståg AB, vilket betydde totalt 10 år.

Sedan 2013 har vi en ny arbetsgivare, Arriva. De vann på ett anorektiskt bud som låg ca 200 miljoner kr lägre än den anbudsgivare som kom på plats nummer två. Dessutom valde SL att introducera ett nytt sätt för entreprenören att få ersättning: nämligen genom VBP – ”viserad betalande passagerare”. Detta system fungerar inte på tågen, vilket man snart insåg och gjorde ett tilläggsavtal som ger ersättning per påstigande passagerare.

Så är vi då tillbaka i ett bolag som inte har resurser att bedriva en bra verksamhet. Det har snabbt visat sig då Arriva får stora koncernbidrag från huvudägaren Deutsche Bahn.

Under alla dessa år känns det som att vi, arbetstagarna, bara är brickor i ett spel för politikerna. Vår lojalitet med Roslagsbanan gör att vi trots allt sköter det vi ska utan att egentligen bry oss särskilt mycket om vilket namn som för tillfället står på min (nya) uniform. Oron som vi alla känner inför varje ny upphandling är däremot fullt påtaglig. Vilka kommer nu? Vad för det med sig? Får alla vara kvar? Blir det försämringar i kollektivavtalet?

Att upphandlingarna leder till lägre kostnader kan ifrågasättas. Om man tar hänsyn till alla de faktorer som krävs för att få Roslagsbanan att fungera så undrar jag verkligen. Roslagsbanan var förut ett sammanhållet system där allt sköttes inom ramen för samma bolag. Idag har uppdelningen på trafik och infrastruktur gjort att till exempel två olika företag sköter slyröjning längs banan beroende på hur många meter från rälsen som buskarna står. Bara att sitta på möten och fördela ansvar och kostnader mellan olika entreprenörer måste leda till onödiga summor och tidsåtgång. Upphandlingen i sig genererar också oerhört stora kostnader, både för SL och för de entreprenörer som räknar på ett bud. Upphandlingen gör också att det saknas kontinuitet i verksamheten. En entreprenör vill inte planera och ta ansvar för saker som kommer att hända när deras anbudstid har gått ut.

Det gör att man försöker skjuta upp kostnader som i sig är nödvändiga, men som man egentligen inte själva har någon glädje av. Det gör att man inte vill investera i personal som man själv inte har nytta av. Det gör att komplexa investeringar inte alltid hanteras på bästa sätt för banan, eftersom vilja och ibland även kompetens saknas. Det gör att de sista åren av en anbudstid alltid är en nerförsbacke om entreprenören vet att de inte får fortsätta.

Helena Wallin,
lokförare på Roslagsbanan

Foto: Roslagsbanans utbyggnad/CC