Den grupp som ska ut och kontrollera håller på att göra sig i ordning på ISS-kontor vid Liljeholmenskajen. Utöver jackor, byxor, skor och mössa har alla också en walkie-talkie, även om Ivana kallar det för ”radio”. Den kan användas för att snabbt kalla på ordningsvakter. Det behövs ibland. Det är inte ovanligt att passagerare blir upprörda av biljettkontrollerna.
– Vi får höra en massa glåpord, en del blir provocerade av biljettkontrollerna. Ja, jag vill inte ens återge vad passagerare kan säga till oss. Därför jobbar vi aldrig ensamma utan alltid i mindre grupper.
Den grupp som Ivana ingår i består av fem personer, alla är kvinnor. Men för tillfället är det förkylningstider och två i gruppen är hemma och vabbar. De som är på plats är utöver Ivana också Monika Rhaffouli och Manal Mohamed.
Utöver walkie-talkie består utrustningen också av en biljettavläsare, en kamera och en minimal skrivare för att kunna skriva ut tilläggsavgifter.
– De som saknar biljetter blir tvungna att betala en tilläggsavgift, böter delar vi däremot inte ut, förklarar Ivana.
Det är dock inte konstigt att tilläggsavgifterna svider rejält. För en vuxen som inte har rätt till en subventionerad biljett handlar det om 1 892 kronor och för en studerande eller pensionär om 1 876 kronor.
När en tilläggsavgift ska skrivas ut ber kontrollanterna passagerna om att visa legitimation. Om de inte har legitimation eller inte vill visa upp den, då begär kontrollanterna att de ska tala om sitt personnummer. De personerna blir också fotograferade.
Hur står man ut ilskna reaktioner från sura och irriterade passagerare?
– Det är förstås aldrig acceptabelt, men faktiskt vänjer man sig, det gäller att inte ta det så personligt. Sedan är det en helt annan sak om någon blir fysiskt våldsam, säger Ivana.
Monika Rhaffouli drar på sig mössan och konstaterar att de allra flesta trots allt är vänliga.
– För det mesta är det ett roligt och omväxlande jobb. Ingen arbetsdag är lik en annan. Vi möter också väldigt många olika människor, rika och fattiga, jättesnälla och jättejobbiga. Sedan är det också väldigt fin sammanhållning i vår grupp.
Gruppen kontrollerar biljetter inom alla delar av lokaltågen i Stockholm, på tunnelbanan, pendeltågen, de olika lokalbanorna och på bussarna. De bestämmer inte själva var de ska arbeta utan följer ett i förväg utstakat schema. Idag ska det börja med att kontrollera biljetter efter den röda linjen söderut. I samlad trupp vandrar det upp till Liljeholmens tunnelbanestation och kliver på ett tunnelbanetåg på väg söderut. Det är en lugn morgon och halvfullt i vagnarna. Gruppen rör sig genom vagnarna och passagerarna får hålla biljetter, månadskort och kreditkort mot biljettavläsaren. Ännu så länge har alla sina biljetter i ordning.
– Sedan gör vi en hel del andra saker än att kontrollera biljetter, säger Manal Mohamed.
Hon berättar att gruppen också fungerar som servicepersonal och hjälper passagerare. Ibland handlar det bara om att förklara hur man reser till en viss plats. I andra fall behövs mer akuta insatser, som att ta hand om någon som blivit sjuk. Då kan det handla om att kalla på ambulans. Inte sällan har gruppens insatser räddat liv.
– Nyligen hjälpte vi också en kvinna som blivit misshandlad av sin man. Hon satt i tunnelbanan i bara strumplästen, hon var slagen och livrädd. Vi följde med henne till kvinnojouren vid Medborgarplatsen, berättar Manal.
Sedan händer de ofta att passagerare är missnöjda med att tåg och bussar är försenade eller inställda.
– Då kommer de till oss och klagar. De tror att vi har del av ansvaret. Ofta får vi bara förklara att vi inte kan påverka trafiken, men ibland kan vi hjälpa dem att hitta en alternativ färdväg. Vi har en bra överblick över Stockholms kollektivtrafik, säger Monika.
Solen lyser in genom tunnelbanefönstren och Ivana konstaterar att hon nog ändå valde fel jacka.
– Jag är alldeles för varm, säger hon.
Det kan också bli varmt med mössorna, men de är obligatoriska från 1 oktober till sista april.
– I våras kom det fram passagerare som frågade varför jag hade på mig mössa när det var så varmt. Jag fick förklara att jag var tvungen att ha mössa på mig några veckor till, säger Monika.
Ivana är skyddsombud och deltar i återkommande möten med arbetsgivaren om hur arbetsmiljön ska kunna förbättrats. Den mest dramatiska händelsen i rollen som skyddsombud utspelade sig under covid-19-pandemin.
– Det var en väldigt upprörd stämning. Vi fick inte möjlighet att tvätta händerna under dagen och vi fick inte använda munskydd. Då fick jag använda mig av en 6:6a-anmälan, säger Ivana.
En sådan anmälan får skyddsombudet använda sig av om andra möjligheter att få arbetsgivaren att åtgärda ett problem är uttömda. Sifforna står för arbetsmiljölagens 6:e kapitel, paragraf 6A. Det lagutrymmet ger rätt att stoppa arbetet.
– Cheferna blev inte glada, men det ledde till förändringar. Idag är ingen av dessa chefer kvar, säger Ivana.
Vad hände med cheferna? Ivana ler snett och säger:
– Ingen kommentar.
Biljettkontrollanterna stiger av på perrongen i Skärholmen. Enligt schemat ska de inte fortsätta till slutstation i Norsborg utan vända och åka tillbaka in mot centrum. Plötsligt är det många passagerare i tåget. Det är morgon och många är på väg till sina arbeten. Biljettkontrollerna blir mer intensiva, men alla passagerare har sina biljetter i ordning.
Så småningom ska gruppen också kontrollera biljetter på pendeltåg och bussar. Dagens arbetspass håller på till klockan 16.00. Men om ytterligare en stund väntar en kort fikapaus. Ivana, Monika och Manal står för ett kort ögonblick bredvid varandra i tunnelbanevagnen. Dagen har börjat bra och de skrattar tillsammans. Glädjen de utstrålar illustrerar en av de viktigaste sakerna i svenskt arbetsliv, vänskapen mellan kolleger.
Text: Mats Wingborg
Foto: José Figueroa
