Publiceringen ledde till att Sekos förbundsordförande Gabriella Lavecchia blev intervjuad i flera tidningar och TV. Det märks att intresset för brott och straff är stort i dessa dagar.
Till grund för rapporten ligger en enkät där mer än 1 600 av Sekos medlemmar svarat på frågor om sina upplevelser, åsikter och iakttagelser. Första Linjen kontaktade Ylva Borelid (bilden), som är Sekos regionala samordnare i Stockholmsregionen, och frågade om hennes syn på rapporten.
I rapporten står det bland annat om en tystnadskultur inom kriminalvården. På vilket sätt märker du av den i ditt arbete?
– Flera känner oro att ta upp felaktigheter med sin närmsta chef, då man upplevt att man missgynnas för att man ”vågat” lyfta en fråga vid ett tidigare tillfälle. När de vänder sig till sin fackliga representant så vill man ha hjälp, men också att man ska kunna vara anonym så man inte missgynnas.
Av alla de problem som står i rapporten – vilka är de största i just Stockholm?
– Det största problemet är personalbristen. Den personal som finns på plats i dag sliter mycket hårt och får ingen möjlighet till återhämtning. Det är väldigt tärande i längden. Tyvärr är det svårt att se någon ljusning de närmaste åren.
Hur påverkar den på många anstalter och häkten långt över hundraprocentiga beläggningen personalen?
– Gränsen börjar närma sig för personalen om man anser att man kan upprätthålla en human kriminalvård. Det finns inte platser till att göra nödvändiga förflyttningar av intagna som missköter sig, promenadtiderna räcker inte till för alla häktade och personalen får ta den irritationen. Det blir tungarbetat för personalen.
I rapporten finns även ett avsnitt som berör Tidöavtalet. Den nuvarande regeringen talar om att skaffa anstaltsplatser utomlands samt inrätta särskilda ungdomsfängelser, något som idag Statens Institutionsstyrelse (SIS) ansvarar för. Båda dessa förslag möter kritik i rapporten. Hur ser du på dessa förslag?
– Jag är mycket tveksam till att skaffa anstaltsplatser utomlands. Har vi svårt att få tag i personal i Sverige så blir det inte lättare utomlands och rättsläget blir oklart typ om en intagen misshandlar en i personalen, är det då Sveriges lagstiftning eller det aktuella landets lagstiftning som gäller? Personligen tror jag att SIS bör ansvara för särskilda ungdomsfängelser, under förutsättning att de får resurser för att klara av det uppdraget. De arbetar med ungdomar i dag och har på det sättet möjlighet att bygga på sina kunskaper för att möta dessa grupper bättre än kriminalvården.
– Med tanke på den ytterst besvärliga bemanningssituationen är det extra alarmerande att läsa att cirka var tredje medarbetare finner det ”helt uteslutet eller inte särskilt troligt” att de kommer arbeta kvar inom kriminalvården om två år. Den främsta orsaken som anges är att lönen är för låg. Andra vanliga skäl är arbetstiderna, arbetsmiljön och ledarskapet. Detta i en situation då kriminalvården dessutom expanderar. Kriminalvårdens prognos är att drygt 4 000 behöver anställas de närmsta två åren.
Rapporten är dyster läsning. Vad skulle du säga till någon som trots alla dokumenterade brister och problem söker jobb i Kriminalvården?
– Kamratskapen med alla mina arbetskollegor har alltid varit stark och vi har haft roligt tillsammans när vi arbetat. Tillsammans gör vi det bästa av vår arbetssituation och hjälper varandra för att få verksamheten att flyta. Kriminalvården är också en stor arbetsgivare vilket innebär att det finns möjlighet att växla mellan olika arbetsuppgifter och olika arbetsställen. Arbetet på ett häkte är inte samma sak som att arbeta på en öppen anstalt, man kan hitta den plats där man trivs bäst. Då kriminalvården finns på många ställen i Sverige så finns alltid möjligheten att flytta inom landet och ändå kunna jobba kvar inom kriminalvården. En utbildad kriminalvårdare är alltid attraktiv på arbetsmarknaden.
Text: Mattias Reinholdsson
Foto: Anna Ledin Wirén
