Efter valet 2018: Hur kan arbetarrörelsen återta förlorad mark?

Posted · Add Comment


Valet är över och vi kan dessvärre konstatera att de rödgröna partierna backade. I riksdagsvalet har det nya styrkeförhållandet – med bara ett knappt övertag för de rödgröna över de borgerliga allianspartierna och med en förstärkt vågmästarroll för sverigedemokraterna – framkallat en politiskt svårlöst kris. I Stockholms läns landsting består den borgerliga majoriteten, numera även med stöd från miljöpartiet, som i och med sitt svek mot de gröna vänsterväljarna också omkullkastat den tidigare progressiva majoriteten i Stockholms stad, till förmån för ett borgerligt ”blågrönt” styre.

För arbetarrörelsens del innebar valet sammantaget en tillbakagång. De rödgröna partierna backade, och även om det rödgröna blocket är större än alliansblocket har den samlade borgerligheten fått ett större övertag i riksdagen. Den stora förändringen i valet är den stora nedgången för Moderaterna till förmån för Sverigedemokraterna. Och även om framförallt det arbetarfientliga Centerpartiet kunnat kanalisera en del av den liberala opinionen som vänder sig mot rasismen, så går borgerligheten i stort i en blå-brun riktning som är ytterst oroande för framtiden.

Oavsett regering framöver står det klart att den kommande tiden kommer att betyda stora utmaningar för arbetarrörelsen och alla progressiva samhällskrafter. I händelse av en borgerlig regering väntar förmodligen aggressiva angrepp på både strejkrätt och arbetsrätt, i kombination med en fördjupning av den politik som bidrar till att förstärka ojämlikheten i samhället. Och även om Socialdemokraterna lyckas bilda någon form av mittenregering så kommer en sådan få svårt att ta itu med de stora utmaningarna beträffande välfärden och överhuvudtaget det växande behovet av sociala och ekonomiska reformer till förmån för den arbetande befolkningen som behövs om fascismen ska kunna kvävas i sin linda.

Läget är allvarligt, och vi i fackföreningsrörelsen behöver höja beredskapen för att försvara våra landvinningar.

Socialdemokratins fortsatta tillbakagång

Samtidigt påkallar situationen att arbetarrörelsen på allvar måste kämpa för en politisk kursändring. Arbetarrörelsen måste driva på för viktiga samhällsreformer som slår mot den ojämlikhet och otrygghet som skapats som ett resultat av de senaste decenniernas nyliberala systemskifte. Om inte detta görs är det högst sannolikt att inte minst socialdemokratins fortsatta vandring mot en svagare ställning fortsätter.

Socialdemokraterna gjorde förvisso bättre ifrån sig än flera opinionsmätningar förutspådde, och har med omkring av 30 procent av väljarunderlaget åtminstone tillfälligt konsoliderat sin position som största parti. Den kollaps som många befarade uteblev. Men i ett historiskt perspektiv lämnar valresultatet mycket att önska. Inte sedan 1911, innan den allmänna och lika rösträttens införande för arbetare och kvinnor, har Socialdemokraterna fått en så liten andel av väljarnas röster. Och särskilt alarmerande är nedgången bland LO-medlemmarna, där opinionsundersökningar talar för att partiet tappat 12 procentenheter sedan valet 2014. Lika allvarligt är det att Sverigedemokraterna fortsätter vinna mark i arbetarklassen, och enligt vissa opinionsundersökningar nu förfogar över närmare var fjärde LO-medlems röst.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i många städer, inte minst i Stockholm. Partiets kampanj för ett jämlikt samhälle har mött stort gensvar bland inte minst ungdomar, men även av arbetare i storstadsförorterna. Men det sker inte på långt när i en utsträckning som kompenserar för det rödgröna blockets sammanlagda tillbakagång på riksnivå. På de mindre inlandsorterna är det framförallt Sverigedemokraterna som vunnit mark, och på flera håll sker det på Socialdemokraternas bekostnad.

Det finns också ett tydligt samband mellan det ökade stödet för Sverigedemokraterna och den tidigare borgerliga politiken, en politik som bara delvis kunnat åtgärdas av den tidigare rödgröna regeringen. Det är bl.a. på orter och i väljargrupper där otryggheten och utsattheten ökat – som ett resultat av en försämrad ekonomisk situation och nedmonterade försäkringssystem – som Sverigedemokraterna vinner mark. Att fascismen växer är därför delvis priset som arbetarrörelsen betalar för att vi inte förmått lyfta dessa grupper och skapa ekonomisk och social trygghet som omfattar alla.

Valresultatet sett ur ett Stockholmsperspektiv lämnar inte heller mycket att glädjas över. I stadshuset har Sverigedemokraterna fått en vågmästarroll, i landstinget består den borgerliga majoriteten, och i flertalet kommuner har vi fått nya borgerliga majoriteter.

Hur vända utvecklingen?

Några lärdomar kan dras utifrån hur valrörelsen utvecklats: Det var framförallt under valrörelsens sista veckor som socialdemokraterna lyckades återhämta sig från de mycket låga siffrorna som partiet fick i opinionsundersökningar under våren. Vid sidan om traditionella folkrörelsemetoder i valarbetet (framförallt en intensiv dörrknackningskampanj och en omfattande ringkampanj från LO-förbunden) sammanhängde detta med att partiet under slutspurten ägnade sig åt att föra fram mer av traditionell socialdemokratisk politik. Det gjordes med budskap om satsningar på välfärden, för en progressiv fördelningspolitik, höjda pensioner och med löftet om en 6:e semestervecka för föräldrar (s.k. familjevecka).

Även det ökade opinionsstödet efter den rödgröna regeringens höstbudget, en omfördelningsbudget vars utformning förvisso begränsades av ett allt för litet utrymme för reformer, antyder vägen framåt för socialdemokratin. Omvänt vittnade opinionsraset efter utspelen om hårdare straff och en fortsatt skärpt migrationspolitik (som kretsade kring permanentandet av en ytterst otrygg ställning för flyktingar i och med fortsatta tillfälliga uppehållstillstånd) om det politiska priset för att försöka överta den konservativa högerns politik och göra den till sin.

Välfärdsoffensiv i Stockholm

En politik för jämlikhet och rättvisa har helt enkelt mycket större möjligheter att lyckas än en politik för hårdare tag och inskränkta rättigheter för flyktingar. Erfarenheten i Stockholms stad understryker detta ytterligare: Här har en röd-grön-rosa koalition med egen majoritet styrt kommunen under den gångna mandatperioden. Koalitionen har drivit på för välfärdssatsningar och bedrivit en framgångsrik arbetsmarknadspolitik som pressat ned arbetslösheten. Samtidigt har bostadsbyggandet, inte minst av nya hyresrätter, tagit ordentlig fart. Den röd-grön-rosa koalitionen har också satt stopp för ombildningar, och återkommunaliserat badhus och vårdcentraler för att driva dessa i egen regi.

I valrörelsen i Stockholm stad lyfte också Socialdemokraterna ett antal välfärdsfrågor: man utfärdade löften om bostadsgaranti åt unga och studenter, propagerade mot utförsäljningar och för fler allmännyttiga bostäder. Man var stenhård i kritiken mot allianspartiernas skattesänkarpolitik och profilerade sig som ett tydligt rött välfärdsparti. Resultatet gav gensvar: Man försvarade sin ställning i kommunen och i landstinget, och i valkretsen ökade man sitt röstetal i riksdagsvalet med 2.1 procentenheter. Detta, i kombination med Vänsterpartiets framgångar, vittnar om potentialen i en offensiv välfärdspolitik.

För en socialistisk reformpolitik

Det är tydligt att valets vinnare har varit de partier som uppfattats som mest ideologiskt konsekventa. Om något visar valet på en kris för den mittenorienterade politik som länge präglat de stora partiernas hållning.

Vår slutsats är att socialdemokratin behöver ta fram och genomföra betydligt mer av offensiv välfärdspolitik, inte mindre. En sådan politik måste medföra ett omtag på flera områden.

1. För en ny ekonomisk politik

På den ekonomiska politikens område behöver arbetarrörelsens partier överge den svångremspolitik som följer på det i internationell jämförelse extrema överskottsmål som är en följd av den nuvarande uppslutningen kring överskottsmålet för statsbudgeten. En kombination av en progressivt omfördelande skattepolitik och lånefinansierade investeringar skulle istället kunna frigöra hundratals miljarder, resurser som behövs för att på allvar närma sig och ta itu med de stora investeringar som behövs för att rusta upp välfärden och infrastrukturen i hela landet.

2. Ett värdigt pensionssystem

Den nuvarande pensionsuppgörelsen borde på samma sätt överges, till förmån för en offensiv politik för ett omfördelande pensionssystem som skapar pensioner som går att leva på, även för de sämst bemedlade (som i synnerhet slår hårt mot kvinnor i arbetarklassen). Att som nu, höja pensionsåldern utan några egentliga garantier för de kraftiga arbetsmiljöförbättringar som skulle behövas för att göra det möjligt för många av LO:s grupper att klara av ett helt arbetsliv, är inte hållbart.

3. Reformera socialförsäkringssystemen och höj a-kassan

För att få ett friskare arbetsliv måste socialförsäkringssystemen reformeras så att det bättre svarar mot syftet, att vara ett stöd för den som blir sjuk. Det räcker inte med att stupstocken i sjukförsäkringen har avskaffats: Dagens krav på Försäkringskassan, som innebär siffersatta mål för antalet utbetalda sjukpenningdagar, måste avskaffas. Detta bidrar endast till att flytta fokus från arbetet med att samordna rehabiliteringsinsatser, samtidigt som rättsosäkerheten ökar. Även reglerna för att få sjukersättning måste ses över och anpassas så att fokus ligger på att samhället ska sörja för att alla som är för sjuka för att arbeta ska behandlas med respekt och värdighet.

A-kassan måste förbättras så att den bättre svarar mot sitt grundläggande syfte: Den som är arbetslös ska inte känna sig pressad att ta ett jobb till en lön som bryter med det fackliga löftet. Med dagens alltför låga ersättningsnivåer blir dock effekten närmast den omvända. Därför behöver taket för a-kassan höjas väsentligt, samtidigt som regelverket måste omformuleras så att fler omfattas av den.

4. Viktiga samhällsfunktioner i offentlig regi

Situationen i Stockholms läns kollektivtrafik är ett slående exempel där systemet med offentlig upphandling har fallerat. Exemplen på vanskötsel och inkompetens är otaliga. De olika företagens vinstjakt i kombination med upphandlingssystemets utformning – där olika bolag konkurrerar om kontrakten på basis av vem som kan utföra arbetet billigast – leder till att arbetare får betala notan i form av försämringar och uppsägningar. Samtidigt dränerar systemet samhället på skattepengar och leder till sämre service för medborgarna. Kollektivtrafiken och andra viktiga samhällsfunktioner måste övertas i offentlig regi och undandras företagens vinstjakt – både till förmån för samhällsservicen i stort och för att värna de anställdas trygghet.

5. Värna samhällsuppdraget för de samhällsbärande statliga bolagen

Viktiga funktioner inom samhällets infrastruktur är idag hårt konkurrensutsatta, vilket många gånger medför försämringar både i fråga om samhällsservice och i arbetsmiljön för de anställda. Stora samhällsbärande bolag som Postnord och SJ ska i första hand ha ett samhällsuppdrag, inte ett vinstuppdrag. Förutsättningarna för dessa bolag att verka på ett för samhället långsiktigt och hållbart vis måste förbättras genom regleringar som stävjar destruktiv konkurrens.

6. För grön omställning

En grön investeringspolitik, pådriven av upprättandet av en grön investeringsbank som understödjer omställningen mot fossilfri produktion, måste till för att på allvar kunna konfrontera konsekvenserna av den globala uppvärmningen.

7. Allas rätt till bostad

En social bostadspolitik, och verktyg i form av att nå dit genom upprättandet av ett statligt allmännyttigt byggbolag som drivs utan vinstkrav, måste till för att på allvar kunna lösa den omfattande bostadskrisen. Inte minst den unga generationens arbetare måste försäkras om rätten till bostäder till en skälig kostnad.

8. Ett hållbart arbetsliv

Sist men inte minst måste arbetarrörelsen kämpa för en konkret vision för ett hållbart arbetsliv för alla löntagare. De otrygga anställningsformerna som sorterar under ”allmän visstid” måste förbjudas till förmån för fasta anställningar, arbetsgivarnas möjlighet att nyttja bemanningsföretag måste begränsas kraftfullt och rätten till heltid fastslås i lag. Kollektivavtalens ställning måste förstärkas genom en kraftfull reglering av hela systemet med offentliga upphandlingar. Välfärden måste befrias från kapitalismens ohämmade vinstjakt, som raserar arbetsmiljön för dom anställda i samma takt som den urvattnar samhällsservicen för alla som brukar välfärden.

Vårt mål: Den demokratiska socialismen

En politik för viktiga samhällsreformer behöver också förankras tydligt i en ideologisk vision om ett samhälle byggt på jämlikhetens grundvalar, på ökad trygghet, makt och inflytande för arbetarklassen och det stora folkflertalet. Arbetarrörelsen måste tala klarspråk om samhället vi vill ha, och våga konfrontera nyliberalismen på allvar till förmån för en vision om den demokratiska socialismen. Gör socialdemokratin detta, vågar vi investera i människors hopp om behovet av ett jämlikt samhälle med större möjligheter för alla, då kan den nuvarande samhällsutvecklingen vändas till förmån för fackföreningarnas medlemmar och samhället i sin helhet. Det är arbetarrörelsens ansvar att anta den utmaningen, och vi i Seko Stockholm står redo.

Foto: Mats Wingborg