Ett monumentalt feltänk

Posted · Add Comment

Det finns studier som visar att vart en person bor påverkar hur länge den personen lever. I Danderyd, där folk lever och mår som bäst, är medellivslängden 83,7 år. Längre söderut på samma tunnelbanelinje sjunker medellivslängden för varje station. Längst ut i Norsborg så har livet kortats ned med hela 6 år. Klassamhället åskådliggörs väl knappast tydligare.

Att jobba skift och oregelbundna tider leder också till kortare livstid. Skiftgången leder dessutom till sömnstörningar och sämre immunförsvar. Och så har vi de sociala aspekterna: Det kan vara knepigt att umgås med folk eftersom den som jobbar skift kanske måste lägga sig klockan åtta på kvällen för att orka upp klockan tre morgonen efter.
Med allt detta sagt är det långt ifrån alla av oss som jobbar skift som skulle byta till ett 9–5-kneg om vi fick frågan. För det ligger en viss frihet i skiftjobbet.

Ofta handlar det om arbetskamraterna. Kollegor som blir våra vänner för livet, de vi träffar dygnets vakna timmar och som vi umgås med på fritiden eftersom de har samma knasiga dygnsrytm. Och även om rätt många av oss började med någon slags tanke om att det bara skulle vara för en kortare period så är det knappast så att alla går och bär på en förlorad dröm om att bli något annat. Tvärtom trivs många ganska bra, och känner dessutom en stolthet över vad vi gör.

Och vi kan ju inte alla vara akademiker eller sitta på kontor. Då går inte samhället runt. Ska det funka måste några av oss (ganska många faktiskt) dela ut posten, köra tågen och tunnelbanorna, ta hand om andra människor, upprätthålla lag och ordning, bygga hus så att folk har någonstans att bo, undervisa våra barn osv.

Därför tror jag att det är ett monumentalt feltänk att pressa de här grupperna ännu mer. För sanningen är ju att vi på de flesta håll har fått det mycket tuffare. Det hänger ofta samman med kommersialiseringen av våra yrken, som gått från att vara välfärdsyrken där syftet varit god samhällsservice till att bli ett arbete som ska skapa så mycket vinst som möjligt. Det har lett till att vi på många håll är super-effektiviserade och jobbar på scheman utan utrymme för minsta avsteg. Vår arbetskraft ska utnyttjas till fullo, annars går inte företaget med vinst. På många håll haglar sparkraven.

Och här blir det ofta fel i politiken. Ta frågan om pensionssystemet som exempel: Istället för att ge människor med arbetaryrken som sliter på deras kroppar en möjlighet att gå i pension lite tidigare, trots att vår medellivslängd alltså är kortare, så vill en majoritet av de politiska partierna höja pensionsåldern. Och två fel gör knappast ett rätt: Om vi nu ska acceptera en modell som säger att vi behöver arbeta längre eftersom vi blir fler som blir äldre, då måste vi ju se till att vi orkar hela vägen. Och på den punkten blir feltänket ännu tydligare. För då krävs ju kortare arbetsdagar så att fler kan dela på jobben. Och lugnare tempo, så att slitet på våra kroppar minskar. Så att våra själar orkar. Men inga egentliga förslag på sådana reformer finns i den uppgörelse om höjd pensionsålder som majoriteten av riksdagspartierna står för i dagsläget.

Likadant är det tyvärr med en massa andra frågor. Därför är det kanske viktigare än någonsin att vi i fackföreningen engagerar oss politiskt med utgångspunkt i våra medlemmars verklighet. För att få politiken att handla om det som är viktigt för de flesta. Om villkoren för oss som får samhället att fungera. I det här numret av Första Linjen kan du bland annat läsa om vad Seko Stockholms höstmöte kom fram till i frågan om vad som borde göras för att politiken ska kunna gå i den riktningen. Nu försöker vi omsätta detta i engagemang, så att vi blir fler som organiserar oss för att skapa en förändring som vi kan leva med. Hela livet, även efter att vi arbetat färdigt.

Text: Karin Åkersten, ordförande Seko Stockholm