Nu får det vara nog!
”Efter den första kallduschen dunkade vi våra förtroendevaldas ryggar. Tillsammans svor vi över arbetsgivaren och berömde våra kamrater. Där, framför huvudkontoret, förstod vi att vi behövde hjälpa till om facket skulle vinna förhandlingarna. När vi gick därifrån pratade vi inte om hur arga eller ledsna vi var. Vi pratade om vad vi skulle göra härnäst.”
Orden är en tågvärds, och handlar om när en arbetsgivare tyckte att personalen skulle börja jobba ännu fler helger än man redan gjorde. De fackliga förhandlarna kom ingenvart och något annat måste göras. Men vad?
Berättelsen finns, tillsammans med många andra, i boken Slutsnackat.
Folkrörelse på arbetsplatsen
Första Linjen har tidigare skrivit om bokserien Folkrörelse på arbetsplatsen. Vi har också intervjuat redaktören för bokserien, Frances Tuuloskorpi. Gemensamt för böckerna är att de rymmer arbetsplatsberättelser skrivna av olika människor (se faktaruta). Många gånger utspelar sig händelserna på 2000-talet, i miljöer vi kan känna igen oss i. Nu är det dags att ta en titt på de två sista böckerna i serien, nummer 3 och 4, Slutsnackat och Om strejker. Det är dags att gräva djupare och försöka analysera vad som gått bra och vad som gått dåligt. Vad konsekvenserna blivit, vilka fulknep chefer kört med, hur man bäst ska hålla ihop och hålla ut. Hur man inte ska ta ut dålig stämning på varandra, och om facket kan spela någon roll.
I dessa böcker är det, precis som alltid, inte ”facket” som är huvudpersonen. Det är alla som jobbar som är de viktiga. Förtroendevalda gör ett viktigt jobb, men makten att som förtroendevald kunna få till förändringar hänger helt och hållet på vad kollegorna gör. De förtroendevalda som inte inser att den fackliga styrkan hänger på att arbetskamraterna känner till vad som pågår i förhandlingsrummen, får vara med och fatta besluten, och har den viktigaste rösten, ska kanske inte sitta kvar som förtroendevalda? Att vara ”facklig” behöver inte vara ett kall för särskilda personer, det är en post som vi alla (förutsatt att vi blir valda av våra kollegor) kan ha i omgångar. Dela bördan, sprida kunskapen.
Upplyftande läsning
Som fackligt förtroendevald får man inte uppmana till vilda strejker eller övertidsblockader. Då kan fackföreningen åka på skadestånd eftersom det finns något som kallas fredsplikt. Men det finns mycket annat man som facklig kan göra, fullständigt tillåtet, ihop med sina arbetskamrater. Det finns det flera goda exempel på i dessa böcker. Man kan ”jobba rätt”, alltså följa arbetsgivarens egna regler, som sopgubbarna i Stockholm. Man kan tacka nej till för korta arbetspass, som timmissarna på ett vårdhem. Man kan vägra att ta en anställning som inte betalar mer än en gemensam mininivå, som sjuksystrarna under parollen ”inte under 24 000”. Eller man kan som riktigt drastisk åtgärd säga upp sig i grupp, som sjuksystrarna på barnintensiven i Lund. Det är upplyftande läsning. I böckerna finns också flera berättelser om hur kollegor tillsammans satt ner foten och strejkat vilt. På lager, i fabriker, på järnvägen och inom vården.
Ringar på vattnet
En sak som många av berättelserna har gemensamt är att en gnista som ofta behövdes var att någon annan, någon annanstans, hade börjat. Det blir ringar på vattnet. En tveksamhet kring att våga kan vändas till beslutsamhet om man hör att de som jobbar helgskiftet satt ner foten, om man minns att tunnelbaneförarna protesterat, om man får veta att en annan verkstadsavdelning surnat till. Tuuloskorpi skriver: ”Det bästa stödet man kan ge kämpande arbetare är att ta strid i liknande frågor på sin egen arbetsplats.” Hur ska vi bäst börja våga så att fler också vågar?
Det som också går igen i flera av berättelserna är den överraskande glädjen som kommer med att göra något tillsammans. Självkänslan växer, kollegor behandlar varandra bättre, fler engagerar sig fackligt och arbetsuppgifter kan fördelas på fler istället för att fastna på en ensam ordförande någonstans. Och vem vill inte få förmånen att känna sig glad och stolt på jobbet?
Jag blir Vi
Att läsa en bok är en ensam sysselsättning. Att prata med sig själv om smarta strategier, att ensam peka ut saker som behöver ändras på jobbet, och att på egen hand tänka ut omvälvande förbättringar blir lätt lite deppigt. Det blir varken folk eller rörelse. Men att använda dessa böcker på det sättet de uppmanar till, att prata mer med varandra, vad skulle det kunna leda till? Om det där jag som läst dessa böcker istället blir vi som läst dessa böcker? Vad kan hända då?
Läs tillsammans!
Kanske en bokcirkel på arbetsplatsen vore en idé. Läs några kapitel till varje tillfälle, träffas på ett mysigt café, sätt in berättelserna i ert sammanhang och diskutera möjligheterna. Varje arbetsplats har sina förutsättningar, men att haka upp sig på skillnaderna är bara onödigt. Istället kan vi göra berättelserna om någon annan, någon annanstans, till berättelserna om oss.
De här böckerna är riktigt viktiga, och riktigt många borde läsa dem. Tillsammans.
Slutordet får bli tågvärdens: ”Alla försämringar borde kosta. Chefer ska vara rädda för att inte ha sina anställda med sig. Vi måste lära upp varandra och lära oss att lita på varandra. Att orsaka problem. Det är rätt krångligt att veta hur en övertidsblockad ska organiseras om ingen på jobbet har gjort det förut. Man får uppfinna hjulet igen. Därför borde vi vårda arbetsplatsens minne bättre.”
Linnea Garli,
lokförare och styrelseledamot i Seko Stockholm
Foto: Mattias Håkansson
