Förringa inte dom små striderna

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Fackligt engagemang börjar ofta med att vi vill ändra på något som vi upplever som fel, såsom att vi reagerar på någon försämring för oss som jobbar. ”När måttet är rågat.” Och då snackar vi om saker som oftast ligger rätt långt bort från dom ”stora frågorna”. Men som ändå är viktigt där och då. Och att vi engagerar oss i dom där frågorna hänger faktiskt ihop med dom stora frågorna.

Jag brukar när jag håller i fackliga kurser för nya medlemmar ibland ta ett exempel som är hämtat ur min egen erfarenhet för att demonstrera detta. Jag var 20 bast, hade precis gått ut gymnasiet och efter ett par års gnetande på olika visstidsanställningar lyckats få min första tillsvidareanställning på en fabrik. Där det producerades färg.

Det var en varm sommar, och svetten lackade rent ut sagt på avdelningen jag jobbade på, som kallades Satsningen. Vårt jobb var att ”satsa” färgen, vilket betydde att vi hällde i färgpigment i stora cisterner under maskinell omrörning med sågklinga. Därefter gick cisternerna vidare till nästa avdelning, där färgen ”revs” och förädlades ytterligare.

Då vi jobbade med lösnings- och bindemedel var vi tvungna att arbeta i långbyxor och skjortor med långa ärmar. Det spelade ingen roll att det blev 35 grader varmt i arbetslokalerna. Det fanns goda skäl till det:

Lösningsmedel och andra färgingredienser orsakar cancer när det lagras i kroppen, och huden är lite som en svamp. Den suger upp det vi kommer i kontakt med. Så det var inget man kunde tumma på.

Värmen hade för övrigt skapat en del diskussion mellan oss i arbetslaget. Varför var ventilationen så dålig? Varför hade vi inte fungerande AC? Så en dag när vi kom till jobbet – och som vanligt började dagen i fikarummet – upptäckte vi att vår vattenmaskin (ni vet en sån där som kyler vattnet och adderar kolsyra om en vill ha det) var bortplockad. ”Besparingsåtgärd” muttrade arbetsledaren surt och lite luttrat som svar på våra frågor. Han satte på kranvattnet och la förargad till: ”Inget å gnälla över, det är ju vatten som vatten!”. Det dåliga vattentrycket adderade till den dåliga stämningen.

För oss andra var det inte så enkelt. Och det handlade om mer än att kranvattnet var ljummet. Framförallt var det den där känslan av bristande respekt. Här hade någon räknenisse helt sonika trallat in och tyckt att det verkade smart, och dessutom över huvudet på oss. Det var liksom ingen som hade kollat med oss om det var ok att sno vårt vatten. Vad sade det om hur företaget såg på oss och vår arbetsmiljö? En hel del. Och det gjorde oss förbannade. Tillräckligt förbannade för att kalla på fackklubbens ordförande och säga vad vi tyckte om saken.

Ibland behövs faktiskt inte så mycket. På något sätt tog det skruv. I det här fallet räckte det med att ordföranden gick upp och snackade med VD:n. Och VD:n hade tydligen haft väldiga problem att motivera varför man tagit bort vattenmaskinen för oss i produktionen så här mitt i sommarvärmen. Dessutom hade man ju inte rört vattenmaskinen på tjänstemannaavdelningen.

Det tog bara ett par dagar. Sedan stod den där. En sprillans ny vattenmaskin med kylningsfunktion. Vi muttrade förvisso över att kolsyrefunktionen saknades, och var inte helt nöjda. Men det var ändå en liten seger, och som sådan räknades den. Viktigast var kanske att vi förstått en grundläggande sak som några av oss kanske glömt. Nämligen att den respekt vi visats i och med det återbördade vattnet faktiskt var resultatet av att vi hade engagerat oss och sagt ifrån.

På den vägen blev jag skyddsombud, och första uppdraget blev att mäta temperaturen i lokalerna för att skapa ett underlag för en diskussion om behovet av bättre ventilation. En i sig betydligt större fråga än vattnet.

Poängen med den här berättelsen? Fackligt arbete handlar knappast bara om småfrågor. Men vi ska inte förminska värdet av engagemang i dom små frågorna. Det är rent utav så att det ofta är genom att vi aktivt bryr oss om ”små frågor” som vi samlar det självförtroende och väcker det engagemang som behövs för att vi som kollektiv ska orka driva även dom större frågorna.

Det handlar inte heller om att utifrån nämnda exempel försöka demonstrera att det alltid räcker med att säga ifrån för att vi ska bli lyssnade på. Det finns massvis med exempel på motsatsen. För ibland är det ju så att arbetsgivaren skiter i att lyssna på oss. Ibland står dom på sig, som för att visa vem som bestämmer. Och då räcker det knappast att tjata på klubbens ordförande, då krävs ofta andra metoder för att vi ska kunna bli den maktfaktor vi behöver vara för att arbetsgivaren ska inse att det är bättre att lyssna på oss och respektera våra krav. Och här finns det många andra erfarenheter som vi kan ha nytta av att ta del av.

Men i en situation där vi många gånger saknar den känsla av kollektiv styrka och solidaritet som behövs för att vi ska orka stå på oss på arbetsplatserna är insikten om värdet av att tillsammans säga ifrån nog så viktig. För det är ju där som det ofta måste börjar om något överhuvudtaget ska förändras till det bättre. Och det spelar roll.

Text: Gunnar Westin, brevbärare och vice ordförande i Seko Stockholm
Foto: Patrick Perkins/Unsplash

Andra läser

Nyheter

Stor efterfrågan på arbetskraft i energibranschen – särskilt i Stockholm

– Det är en stor efterfrågan på arbetskraft i hela landet. Men Stockholmsregionen sticker ut särskilt mycket. Här är trycket enormt och många företag skriker efter arbetskraft, säger Robert Lönnqvist, ordförande i Seko Vattenfall klubb Mellan och ordförande i branschorganisationen Seko Energi.

Nyheter

Regeringen vill ändra SiS i grunden

Regeringen vill genomföra radikala förändringar av Statens institutionsstyrelse (SiS). En utredare har fått i uppgift att göra om verksamheten i grunden.