Så länge barn kan rulla ut en boll i en gränd i Lima, Kuala Lumpur eller på en gräsplätt i Vällingby kommer fotbollen att vara ett av de största uttrycken för folkets kultur över hela världen.
Jag var själv ett barn som på all vaken tid mellan sömn och måltider spelade fotboll. Min farbror Hugo tog en dag mig, en storögd 7-åring, i hampan och presenterade mig för den stora fotbollsscenen. Han smugglade in mig på ett derby mellan AIK och DIF med 45 000 pers på läktaren. Hugo jobbade nämligen extra som vakt på Råsunda.
Hugo och faster Birgit bodde på Uppfartsvägen, ett stenkast från fotbollsstadion. Birgit var redan i ganska unga år en klassisk tant av den där solidariska sorten som i sin rymliga handväska hade nål, sytråd, knappar, säkerhetsnålar, plåster, vadd, bandage, sårsprit och huvudvärkspulver om någon skulle behöva, ja till och med tandkitt om man skulle losa en tand. Hugo var djurgårdare och i den lilla ettans bokhylla hade han två hyllmeter urklipp om klassiska matcher från Hasse Jeppssons tid och framåt, som man drömskt kunde bläddra i.
Sedan dess är det kört, fotbollen innehåller ju så mycket. Över hela världen pågår varje dag diskussioner på pubar, fik och arbetsplatser om presspel, zonspel, man-mot-man-spel etc. En match kan ju vinnas eller förloras på 1000 olika sätt, det finns ingen färdigskriven dramaturgi.
Man kan sitta på ett Stockholmsderby där det bara handlar om att krympa ytor, vinna närkamper och andrabollar. Inget skönspel, bara kamp, men för en supporter fantastiskt. Eller se en match mellan PSG och Bayern München på TV där världsartister visar upp en teknik, tajming och balans som är som hämtad från en koreograferad dans. Man sitter med ett fånigt leende på läpparna, gör förtjusta utrop och förundras, kroppens molekyler porlar som en vårflod inom en av lycka.
Fotbollens komplexitet och historia har på grund av dess folkliga bredd speglat samhällen, klassförhållanden och konflikter. Detta tillsammans med alla galna storys runt lag och spelarkaraktärer har skapat miljontals supportrar som älskar spelet, sin klubb och dess historia. Det är det som är fotbollens kärna och själ.
I skuggan av pandemin smidde toppfotbollens ägare, ett konglomerat av oligarker, shejker och miljardkapitalister i maskopi med den amerikanska banditbanken JP Morgan och ägare av tv-rättigheter, sina planer. Man ville skapa en stängd liga där deras egna lag inte på sportsliga meriter skulle förtjäna en plats, utan alltid finnas med utan konkurrens och utan hänsyn till resten av fotbollsvärlden, som skulle stängas utanför.
Planen var att topplagen skulle dra till sig merparten av sponsorer och tv-rättigheter. När dessa giriga tondöva herrar utan mänsklig insikt släppte förslaget gick fotbollsfansen bananas. Chelsea-fansen stoppade deras egen spelarbuss på väg till matchen mot Brighton. Matchen fick skjutas upp i 45 minuter. Manchester United-fans tog sig in på träningsanläggningen och krävde att man skulle ta efter 51 %-regeln som finns i Sverige och Tyskland, den som garanterar huvudägarskap till föreningens medlemmar. Liverpools fans samlades utanför klubblokalen och sjöng ABBA:s Money money money. Sky Sports kommentator, Manchester United-ikonen Gary Neville var rasande och kallade ägarna för vidriga kriminella girigbukar. Efter ytterligare ett antal timmar tog Englands parlament och delar av kungahuset avstånd.
I Italien sågades Juventus och Fiats ägare Agnelli jäms med fotknölarna och utmålades som fotbollsmördare. I Barcelona, som är medlemsägt, krävde medlemmarna omröstning. Vår egen Erik Niva, som ett tag trodde att försöket skulle lyckas, utbrast desperat:
”Det är så här det känns när världen omkring dig brinner upp”.
Projektet var dödsdömt, för fotbollen tillhör alla 7-åringar som rullar ut bollen på gräsplättar eller gränder, alla miljontals fotbollsfilosofer på pubar och fik. Den tillhör alla napolitanare som fortfarande minns säsongen 1986–87 där man med hjälp av en viss Diego vann scudetton för första gången och äntligen kunde täppa till käften på rasisterna i norra Italien som kallat dem för lata och skitiga arabiska bönder.
Utan alla dessa människor är fotbollen död och går inte att tjäna pengar på. Själv går jag den här vårdagen och nynnar på den napolitanska slagdängan ”Mitt hjärta bultar, jag har sett Maradona, åh mamma jag är kär!”
Text: Stefan Granér
Illustration: Petter Evertsén
