Ingen kommer undan politiken

Posted · Add Comment

På det radikala sjuttiotalet när jag växte upp var det populärt att säga att allting var politik. Solsken, Melodifestival (som det hette då), priset på pilsner och underhållet av vägarna – allt var politiskt. Man kan garva åt det idag men det var inte helt osant. Saker hörde ihop, och det kunde gå hett till vid fikaborden, eller på uteplatserna i radhuslängorna som växte fram.

Några stönade redan då, måste ni alltid prata politik sa några, ni blir bara osams, sa några. Och visst blev man det, svor över grannen som var så inbiten i sin uppfattning, eller över kollegan. Jag kanske kan minnas det här en smula rosafärgat, eftersom jag är en sån som gärna pratar politik, men det finns en orsak till det.

Jag hör ju till de där som tycker att man alltid ska säga ifrån. Vare sig det handlar om att nån beter sig buffligt i en kö, eller om det är en arbetsgivare som har synpunkter på hur lång tid det tar att gå på toaletten – så ska man säga ifrån. Man ska säga ifrån mot rasistiska påhitt och kvinnoförakt på samma vis som man ska ingripa om man ser någon örfila ett barn. För allt det där hänger ihop.

Vi pratar inte för mycket politik idag, vi pratar för lite politik. Jag blir förtvivlad när jag läser om unga människor (och inte bara unga måste jag tillägga) som glatt går med på att ”provjobba” oavlönat åt samma sorts oseriösa företag som alltid utnyttjar människor, eller som accepterar att arbetsgivaren ”glömt” skyddsutrustningen. När människor går med på sånt vet jag att de definitivt inte pratar politik heller. De kanske tittade på ett program i reklam-TV istället, eller bara tänkte ”jag ska i varje fall inte bli långvarig här”. De har sällan en aning om vem som bestämmer, och varför.

För det har blivit fult att prata politik. De där som på sjuttiotalet gnällde över att det skulle pratas politik på festerna har liksom vunnit. Istället diskuterar man tv-program som om man kände de som är med, eller hatar ett motståndarlag med en glöd som onekligen skulle behövas i det fackliga arbetet. Men politik pratar man inte – förutom några då, som efter ett tag inte blir bjudna på festerna längre.

Det är synd. Vi skulle må bättre av att prata mer politik, i synnerhet de där som regelbundet hävdar att facket inte ska pyssla med politik. Ungefär som att semester, åttatimmarsarbetsdag eller lagen om anställningsskydd skulle ha pluppat fram alldeles av sig själv.

Är det något jag lärt mig under livet är det att om saker blir tokiga finns det nästan alltid nån som tjänar på det. Och helt uppenbart finns det de som gör det. Pratar inte folk politik kanske de inte har en aning om varför skolresultaten sjunker, varför sjukvårdsköerna finns, varför pensionärer måste panta burkar. Bakom allt detta finns det politik, och en hel del politik som i högsta grad angår fackets medlemmar. Och vem ska driva de frågorna om man inte ens vet att frågorna finns?

Det handlar om att orka ta debatter naturligtvis. Att orka störa i den där lilla lugna dammen där ingen blir utnyttjad, exploaterad, hånad eller rättslös. Och du som sitter i den lilla dammen kommer att bli störd. Blir du störd ofta kan det bero på att det finns djupa orättvisor som vi måste prata om. Det finns delar av världen där den lilla lugna dammen är en önskedröm, men där livet istället är att bli utsliten för skitpengar och usla villkor, eller kanske till och med att lämna hus och ägodelar och fly hals över huvud.

Det är det saken handlar om. Ingen kommer undan politiken, som en slagdänga från sjuttiotalet påpekade. Vare sig som person eller fackmedlem.

Calle Fridén,
ombudsman Seko Stockholm, ursprungligen byggnadsarbetare