2020, året då arbetsgivare inom mängder av branscher passade på att genomföra förändringar i scheman och bemanning, med hänvisning till pandemin, flexibiliteten och nödvändigheten (Förändringar som underligt nog oftast betydde bestående försämringar för oss som jobbar, även sedan pandemin klingat av…). 2020 – också året då inte en enda strejkdag fördes in i statistiken i Sverige. Trots att många fått det klart sämre på jobbet. Med tanke på det är det kanske bra att fräscha upp sina kunskaper om vad en strejk egentligen är. Tur då att ekonomhistorikern Jesper Hamark precis har kommit ut med en bok om just det! Ännu mer tur för oss läsare att det inte är en knastertorr historie-och-statistik-rapport vi har att göra med, utan en pedagogisk framställning med schwung i berättandet.
Som titeln antyder färdas vi från den brittiske poeten William Blakes bild av textilfabrikerna som These dark, Satanic mills, kring sekelskiftet 1700–1800, till dagens Foodora-cyklare och UPS-bud inom gigekonomin. Genom nedslag i tiden och runtom i världen vrider och vänder Hamark på hur en strejk kan se ut. Hur den kan uppstå, vilka hinder de strejkande kan möta och hur allmänheten respektive arbetsgivarna hanterar den. Hur förhåller sig strejken till omvärlden? Vad tar arbetsgivarna till för metoder för att komma undan arbetare som pratar ihop sig och protesterar? Och viktigt för oss att titta på i en facklig tidning som denna: Vad spelar facken för roll, och hur kan facken spela större roll?
Bokens exempel på verkliga strejker är många och världsomspännande: En halv miljon människor sittstrejkar i Frankrike 1936. Lyckad massmobilisering av strejkande lärare i USA 2018. Från protester på enorma arbetsplatser som Amazon till ännu större fabriker i Kina. Vi får också ett stycke svensk arbetarhistoria, med återblickar på till exempel de 120 000 som strejkade för rösträtt 1902 och busstrejken med 16 000 chaufförer 1999. Eller för all del förra årets hot om vild strejk på Pågatågen när arbetsgivaren ville göra sig av med skyddsombudet Ola Brunnström (som vi skrivit om tidigare i Första Linjen). För resten, apropå den pedagogiska ansatsen: På köpet blir vi som läsare mer insatta i strejkens språk. Visste du att begreppet ”att sätta sig” kommer från en gummifabrik i Akron, USA, på 1930-talet? Helt enkelt en sittstrejk, där man stannar kvar inne på arbetsplatsen men vägrar jobba.
Att inte en enda strejk noterades i Sverige under corona-året 2020 – vad säger det? Borde inte sjukvårdspersonal och alla vi andra som fått försämrade arbetsliv ha satt ner foten? Kanske är det så att vi saknar vanan av att gemensamt gå ihop och protestera. Hamark hänvisar till ekonomen John Hicks som redan 1932 skrev att om strejkvapnet inte används rostar det. Den fackförening som aldrig strejkar riskerar att förlora förmågan att organisera en slagkraftig strejk. Då blir också hotet om strejk mindre trovärdigt och facket tappar i styrka. Det kanske kan vara något för oss i Sverige att tänka på. De senaste årens uppluckrade anställningsskydd, försämrad strejkrätt och nu dessutom lågkonjunktur i kombination med minskande medlemsantal i facket, verkar det vara en gynnsam grogrund för protester och gemensamt agerande? Kanske, kanske inte. Hamark lär oss hur som helst att 1960 kunde ingen ana att 1970-talet med start 1968 skulle bli översköljt av våg efter våg av större och mindre strejker över stora delar av världen. Sådan kunskap kanske kan inge lite hopp när det känns som om arbetslivet tar knäcken på en, att arbetsgivaren struntar i ens möjligheter att planera sin fritid och när det där med att orka jobba till pensionen verkar alltmer omöjligt.
Det skulle vara nyttigt om alla fackligt förtroendevalda läste Hamarks bok. Ja varför inte alla andra också? Det är både rolig och bildande läsning. Och kanske en gnutta inspirerande…
Text: Linnea Garli, lokförare och förtroendevald i Seko Stockholm
Foto: Kheel Center/Flickr
