En ledare om jämställdhet när vi redan passerat 8 mars? Är det inte färdigtjatat nu för ett år framåt åtminstone? Nej, vi är inte färdiga med jämställdheten än på ett tag. Tråkigt nog är vi inte på långa vägar klara med att prata om hur lite jämställt vi har det såhär en bit in på 2000-talet. Jag hörde någon som blev intervjuad om 8 mars säga ungefär att; javisst är det bra att vi pratar om jämställdhet och allas lika värde idag. Men borde vi inte prata om det varje dag? Precis så är det ju!
Vi har ett samhälle idag där det fortfarande är värt lite mer att vara man, generellt. Kvinnor tjänar mindre, tar större ansvar för barn och hem, får färre höga poster i företagen. När en kvinna får en högre position behandlas hon också annorlunda än män i samma eller liknande positioner. Jag tror inte att mina manliga motsvarigheter ute i landet får frågor om hur de ska kunna hantera familjelivet samtidigt som de sitter som ordförande. De kanske borde få den och liknande frågor oftare.
Det är inte alltid frågorna som är problemet utan vem som väntas stå för lösningen för t.ex. hämtning och lämning på förskolan. Jag tänker att vi inte kommit så långt som vi gärna vill tro när den fackliga kollegan som fått barn blir ifrågasatt för att hon återvänder till arbetet kort efter att hon fött sitt första barn. Att det barnet har en pappa gills på något sätt inte.
Jag tänker att vi nästan är tillbaka till stenåldern när det uppdagas att många kvinnliga förtroendevalda avstår från att åka på facklig utbildning för att de inte vill vistas på en kursgård med andra manliga förtroendevalda. För att de inte kan vara trygga i att dessa män kan uppföra sig hyggligt på kvällstid när de druckit alkohol.
Jag tänker att det är åt helvete att kvinnor inte ska kunna få vara på sina arbetsplatser utan att bli utsatta för sexuella övergrepp av sina manliga kollegor. När sedan dessa kvinnor gör som regelverket säger och anmäler de som begått övergreppen så tycker företaget som de arbetar på att det är rimligt att männen får arbeta kvar på samma arbetsplats som de som anmält dem.
Jag tror att vi i facket är ganska bra ändå. De flesta av oss gör det vi kan för att andra runt oss ska få det bättre. Men vi kan bättre! Vi kan alla bli lite bättre. Även om vi inte själva blir utsatta så kan vi stå upp och säga ifrån när någon annan blir illa behandlad. Vi har ett ansvar tillsammans för att vi ska ha det bra på jobbet och överallt i samhället.
Karin Åkersten,
ordförande Seko Stockholm
