Jenny har kontakt med flera av sina gamla barndomsvänner från Rinkeby, men det är inte många som bor kvar där. Hon beskriver hur stadsdelen har förändrats och blivit något annat. Hur utbudet för ungdomar blivit sämre. När hon växte upp där fanns både fritidsgård och filmvisning för barn och ungdomar. Det var också en större blandning när det gällde invånarnas bakgrund.
– Även då hade många flyttat dit från andra länder. Men de flesta var arbetskraftsinvandrare som frivilligt sökt sig till Sverige för att de blivit erbjudna jobb här. Idag är många av invånarna i Rinkeby personer som flytt från länder med krig, som Somalia. Då är det svårare att komma in i det svenska samhället.
Under barndomsåren tillbringande Jenny de flesta somrarna med släktingar i Turkiet, ofta på de så kallade Prinsöarna i Marmarsjön utanför Istanbul.
– Fortfarande har jag en särskild känsla för Turkiet. Det är något speciellt med värmen och havet. Jag mår bra av att vara där.
Jenny skulle kunna tänka sig att bo en period i Turkiet. Men kanske inte i Istanbul som blivit alltmer överbefolkat. Hon beskriver hur det väller in nya människor dit från andra delar av landet och från närliggande länder i krig, något som gjort att det blivit svårare att leva där.
– Så skulle jag bo Turkiet skulle jag nog välja en annan stad. Kanske Antalya, en kuststad i den sydvästra delen av landet.
Jenny pluggade vidare på gymnasiet i Tensta och flyttade tidigt hemifrån. När hon var 19 år fick hon sin första egna lägenhet i Sundbyberg. Nästa bostad låg i Hägerstensåsen dit hon flyttade året därpå.
– Det var en befrielse att ha en egen bostad.
Jenny var tidig med det mesta och hon var ung när hon fick sitt första barn, en son som idag är 25 år. Så småningom fick hon ännu fler barn och några kom i tät följd. Ett par tvillingar och ytterligare ett barn 13 månader senare, ännu ett barn och till sist ett sladdbarn som idag är 6 år. Men trots att Jenny har sex barn säger hon att hon inte är någon barnälskande person.
– Så klart jag tycker om mina egna barn, men jag kan inte säga att jag är allmänt förtjust i barn. Jag är inte heller så mycket för det där puttenuttiga. Sedan tycker jag nog också det är roligare när barnen blir lite större. En kompis till mig sade nyligen något träffande, att ha spädbarn är ungefär som att ha en hamster. De äter och sover och finns där. I övrigt händer inte så mycket.
I Sverige föder kvinnor numera 1,6 barn i genomsnitt. Jenny ligger 4,4 barn över det snittet. Betyder det att Jenny har en särskild god kunskap om barnuppfostran?
– Ja, det är klart. En hel del har jag ju lärt mig. Som om olika barnsjukdomar och om vad som kan vara farligt och vad man inte behöver bekymra sig lika mycket om. Sedan har jag nog förändrats en hel del som mamma. Jag var mycket strängare mot de första barnen, numera är jag inte lika hård. Eller rättare sagt, jag bejakar ofta barnens önskningar, men i vissa fall säger jag fortfarande nej och då är det nej. Då är jag benhård och det vet barnen om. Då är det ingen idé att fortsätta tjata.
Jenny har inte bara en imponerande kunskap av barnuppfostran utan också en bred erfarenhet av svenskt arbetsliv. Hon började jobba tidigt och har arbetat i många olika typer av jobb. Redan när hon var 10-11 år började hon dela ut reklam. Sedan sålde hon julkort och postkort under flera år. Hon blev snabbt en driven försäljare och tjänade hyfsat. Förmågan att vara enträgen visade sig också i andra arbeten. Jenny tog jobb på MacDonalds på Vasagatan. Det var precis i samma veva som man lanserade hamburgaren El Maco. Redan första månaden vann hon säljtävlingen.
Nästa jobb blev på posten. Jenny nämner särskilt alla julkort som hon har sorterat. Sedan fick hon nattarbete på Statoil i Alvik. Efter det sålde hon bilbarnstolar åt Babyland, jobbade på Polarn & Pyret, jobbade på Coop och så började hon arbeta på bensinmack igen, denna gång på Shell. Där fick hon ansvaret för försäljningen av torrvaror och snart personalansvaret för 100 anställda på sex olika Shell mackar. Det var en tuff period. När hon fick jobbet var tvillingarna bara sju veckor. Så småningom sålde mackägaren hela verksamheten. Då slutade även Jenny. Då hade hon också hunnit att få ett barn till som då var fyra månader.
– Jag passade på att vara föräldraledig under en period. Sen sökte jag upp en yrkesvägledare som hade hittat en utbildning på 1,5 år som han tyckte skulle passa mig. Det skulle leda in mig på en ny bana, inom journalistiken.
Den journalistiska utbildning som Jenny började på var en så kallad kvalificerad yrkesutbildning med många duktiga föreläsare. Däribland välkända journalister som Björn Häger, Dick Sundevall och framför allt Fredrik Laurin, som bland annat jobbat för Uppdrag granskning.
– Jag bestämde direkt för att jag ville göra praktik hos honom. Men han svarade nej. Han hävdade att han inte hade utrymme för att ta emot några praktikanter. Men jag gav mig inte. Jag lyckades tjata mig till att vi ändå skulle träffas. Han intervjuade mig under flera timmar. Jag hade bestämt mig för att svara ärligt på vad han än frågade. Intervjun var på många sätt absurd. Jag berättade allt om mitt liv. Det slutade med att jag till sist fick praktik hos honom.
Att jobba med Fredrik Laurin blev enormt intensivt. Jenny säger att hon arbetade oavbrutet och att Fredrik Laurin kunde ringa henne i jobbärenden vilka tider som helst på dygnet.
– Vi grävde ner oss i olika projekt. För Uppdrag Granskning gjorde vi bland annat ett jobb om omega-3 från fisk som fiskas på ockuperat vatten utanför Västsaharas kust. Sedan jobbade jag med liknande program på TV4. Där arbetade jag, Björn Häger och Ann Tidberg med en granskning av Thomas Bodström. Jag hade till och med en fax hemma i köket för att snabbt få tillgång till alla handlingar som bara vällde fram.
Under flera år snurrade Jenny runt på olika journalistiska arbetsplatser som TV4, SVT och Sveriges Radio. Hon jobbade både som researcher och reporter, bland annat på Morgonstudion och Ekot.
Därefter kom ett nytt uppbrott under hösten 2018. Jenny hade blivit utlasad från SVT, hon hade ett tvåårigt barn, hade nyss skilt sig och pappan till barnet hade dömts för att han hade misshandlat henne.
– Jag hade flytt hemmet och ville få en lugnare tillvaro. Ett journalistiskt jobb har man med sig dygnet runt. Nu behövde jag kunna känna mig ledig. Då krävdes något nytt.
Jennys nya jobb skulle bli som tunneltågförare efter den blå linjen. Där blev hon snart också styrelseledamot inom en av klubbsektionerna.
Idag kan Jenny betrakta den journalistiska världen utifrån. Hon gör två reflektioner. För det första att de stora mediebolagen ofta är dåliga arbetsgivare.
– Det vimlar av personer som jobbar på timme, som är vikarier, bemanningsanställda eller anställda av konsultbolag. Otryggheten i jobbet är enorm. Det är väldigt sopiga arbetsgivare. Särskilt public service som borde vara i framkant då det är dom som övervakar andra branscher.
Jennys andra reflektion handlar om journalistikens innehåll.
– Den präglas av ett starkt medelklassperspektiv. Många som jobbar på de stora medieföretagen cyklar till jobbet från lägenheten på Södermalm. De är miljömedvetna och äter ekologiskt, men är väldigt omedvetna om världen utanför den egna bubblan. Ibland tar de på sig safarihatten och åker ut till förorterna eller till något av Sveriges brukssamhällen, men där är de helt bortkomna.
Jenny ger många exempel på där de journalistiska perspektiven blivit fel. Hon nämner bland annat ett möte från hennes tid på Sveriges Radio när kravallerna i förorten ledde till en diskussion om att göra ett reportage i Rinkeby och ställa frågan till människor varför de hängde så mycket utomhus.
– Men de tänkte inte på att många bor trångt, inte har något att bjuda på, att det inte sällan bor både barn och gamla hemma – och att det gör att man hellre träffar kompisar och andra människor utomhus.
Jennys slutsats är att medieföretagen borde bredda rekryteringen, få in fler med en annan bakgrund och andra erfarenheter.
– Man är medveten om att få personer i rutan med olika etniska bakgrund. Men det handlar ofta om väletablerade invandrare i innerstaden. Vad som saknas är en större bredd när det gäller social och ekonomisk bakgrund.
Jobbet på tunnelbanan skulle bli den brytning som Jenny hade hoppats på. Hon tycker att det är en kamratlig och familjär stämning mellan kollegorna, även om det till stora delar är ett ensamjobb.
– Sedan visade det sig att MTR inte var en så bra arbetsgivare som jag trodde först. I själva verket är de väldigt usla. Jag är ensamstående med barn, men det krävdes ändå förhandlingar med facket för att jag skulle få ett schema som fungerade.
Under den allra sista tiden har Jenny bytt jobb igen, men inom MTR. För tillfället arbetar hon med administration, men ska snart bli stationsvärd efter den blå linjen.
– Förhoppningsvis ska jag få min tillvara att gå ihop och att det ska fungera både med barnen och jobbet. Sedan drömmer jag att börja plugga igen. Jag skulle gärna vilja bättra på min turkiska. Sedan skulle jag gärna vilja lära mig albanska, ett speciellt språk med en egen språkfamilj. Jag reste nyligen i landet med min kille som är därifrån. Det gjorde mig nyfiken.
Text & foto: Mats Wingborg
