Jenny Johnsson står på ett tre meter högt berg av skumglas. Hon är klädd i skyddsskor, gul arbetsväst, hjälm, skyddsglasögon och särskilda handskar som ska dämpa vibrationen. Med både händerna kör hon padda 80, en fyrkantig markvibrator med ett kraftigt räcke som packar och plattar ut skumglaset. Bara några meter ifrån henne sitter Joakim Polsk i en hjulgrävare, ett fordon som liknar en grävmaskin. Med hjälp av skopan häller han ut skumglas. Eller ”hasopor”, som Jenny kallar materialet, efter namnet på firman som tillverkar det. Då och då öppnas grindarna till den inhägnade området. Lastbilar med flak fulla av skumglas svänger in.
I luften flyger damm, men inte i några stora mängder. Den som på håll betraktar arbetet skulle nog tro att det dammar med. Det ser ut som om arbetet bedrivs på en hög av sten och grus. Men riktigt så är det inte. Skumglaset ser ut som krossad sten men är en porös form av glas som tillverkas av returglas. Skumglas används ofta vid anläggningsarbete. Vikten, eller mer korrekt, densiteten, är en åttondel av stenens. Det gör att materialet är enklare att transportera. Jämfört med stenkross och makadam minskar också trycket mot marken. Samtidigt är materialet tillräckligt stabilt för att fungera som underlag för byggkonstruktioner. I detta fall nya spår för Tvärbanan.
Jenny och Joakim höjer nivån på delar av Rissne. Tvärbanan ska röra sig på markplan långt över tunnelbana och på högre nivå än de kringliggande billederna. Området är redan utbyggt och i marken ligger elledningar och vattenrör. Det är med andra ord svårt att gräva neråt, då är risken stor att det blir skador på ledningar och rör. Trots detta sker arbetet ibland ändå nära den underjordiska infrastrukturen. Ibland behöver ledningar och rör packas in igen. Då används finfördelad sand. Den ska ligga närmast för att skydda. Jenny säger att det mest läskiga är när de jobbar nära högspänningsledningar, även om hon har särskild utbildning för sådana moment. Det handlar både om att skydda sig själv och sina kollegor, men också att inte skada ledningar så att det blir strömavbrott:
– Med ett felsteg kan jag släcka ner hela Rissne, säger Jenny.
Jenny är anställd av NCC som är en central aktör i projektet. Totalt har NCC ett dussintal yrkesarbetare plus arbetsledare som arbetar i Rissne. Men också många andra företag är involverade. Hit hör Norrland VA som arbetar med markarbeten, vatten och avlopp, men också företag som är specialiserade på sprängning, på att såga i sten, på att frakta skumglas eller att tillfälligt spärra av vägar.
Några våningar upp i det som kallas Bankhus 90 vid Ursviks entré i Rissne sitter den stab som håller ihop logistiken. Längre ner i huset ligger det stora arbetsrum där arbetsledare och yrkesarbetare går igenom vad som ska göras. På väggen finns en gigantisk karta över projektet med detaljerade beskrivningar av hur det ska se ut när det är klart. Det stora rummet fungerar också som matsal. Efter ena väggen finns mikrovågsugnar där de anställda kan värma sin medhavda mat.
Jenny jobbar inom ett av de sex områden som för tillfället är inhägnade för arbetet med Tvärbanan. Det betyder att det också existerar sex låsta grindar. För att kunna öppna en grind behövs ett magnetkort som kallas ID06. Alla passeringar registreras elektroniskt och arbetsgivaren har uppgifter om vilka som varit på ett byggområde och när de passerat in och ut. Uppgifterna används för att upprätta av elektroniska personalliggare. Kraven på elektronisk identifiering av alla som arbetar har gjort det svårare för företag som använder oseriösa underentreprenörer, som nyttjar svart arbetskraft och illegala invandrare. Inte minst har kravet på skärpt registrering av vilka som jobbar kommit från fackliga organisationer, men även NCC har varit positiv till systemet. Ett krav för att få komma in på ett arbetsområde är att den passerande har skyddskläder. Även tillfälliga besökare måste ha västar, arbetsskor, hjälm och skyddsglasögon. I annat fall släpps man inte in innanför grindarna.
Yrkesarbetarna startar klockan 06:30 på morgonen och arbetet slutar klockan 16:00. Arbetsdagarna är lite extra långa, vilket gör att de kan sluta tidigare på fredagarna. Jenny bor i Tungelsta söder om Stockholm, så det blir en lång resväg. På väg till arbetet lämnar hon också sina två barn till förskolan för att sedan hämta upp dem på väg hem.
Ibland blir det nödvändigt för NCC att kalla in personal för arbete på helger och nätter. Det kan handla om att trafikleder behöver spärras av och trafiken ledas om. Sådant sker bara på natten för att inte störa trafiken ut och in från Stockholm.
Det är ett tungt och fysiskt arbete vilket betyder att det behövs två matpauser för yrkesarbetarna. Den första är klockan 09.00 och den andra 13.00. Jenny har alltid med sig två matlådor som hon gör i ordning kvällen innan:
– Men det blir samma mat som till middagen hemma. Och samma mat i båda lådorna. Jag lagar mycket. Äter vi falukorv steker jag en hel korv. Då räcker det till både familjen och matlådorna.
Jennys liv är hektiskt. Förutom jobb och familj tränar hon thaiboxning och är engagerad i Seko. Hon har flera förtroendeuppdrag, bland annat sitter hon i den stora förhandlingsdelegationen. Snart ska den ha möte för att fastställa kraven inför årets avtalsrörelse. Jenny är också skyddsombud och deltar i skyddsronderna. Hon säger att det som gör projektet i Rissne komplicerat är att byggverksamheten sker i ett område där det bor många människor. Både barn och vuxna rör sig till fots eller på cykel på väg till skolor, arbetsplatser och butiker. I takt med att byggverksamheten förändras måste det hela tiden öppnas nya tillfälliga gång- och cykelbanor. Ibland behövs också nya alternativa sträckningar för biltrafiken. Det kräver i sin tur ständigt nya skyltningar som visar hur fotgängare, cyklister och bilister ska ta sig fram.
Jenny har fyllt 30 år och är inne på sitt elfte år som anställd hos NCC. Bland yrkesarbetarna i Rissne är hon den enda kvinnan, men på andra positioner finns kvinnor, däribland arbetsledare. På andra arbetsplatser i Stockholm finns också några till kvinnliga yrkesarbetare inom NCC, som Jennys äldre syster som sedan några år tillbaka arbetar för samma företag.
Jenny skjuter ner skyddsglasögonen och öppnar åter igen grinden till det inhägnade arbetsområdet. Hon säger att hon trivs bra och är stolt över sitt jobb:
– Jag har skaffat mig yrkeskunskaper som känns meningsfulla. Att jobba med mark- och anläggning har blivit en viktig del av min identitet.
Text: Mats Wingborg
Foto: José Figueroa
