Österåkers fängelse breder ut sig som en stor sandfärgad bunker i ett skogsområde några mil norr om Stockholm. Bakom de åtta meter höga murarna ligger en rad olika byggnader, men utifrån är det svårt att få en överblick. Fängelset öppnade 1969 för att bli en ersättning för fängelset på Långholmen som var under avveckling. Redan från starten betonades att Österåker inte bara skulle ge straff utan också behandling. Det är fortfarande en central del av filosofin.
På anstalten arbetar omkring 200 personer, varav hälften är kriminalvårdare. En av dem är Robert Holmberg (bilden), som ingår i Österåkers centralvaktsgrupp. Till hans arbetsuppgifter hör att sköta inpassering, yttre och inre bevakning och att organisera besök av anhöriga till de intagna. Det finns två slags besök. Bevakade och obevakade.
– Vid bevakade besök finns två kriminalvårdare hela tiden på plats i besöksrummet. Jag har deltagit vid många sådana. Även obevakade besök måste organiseras. En del interner får använda den särskilda besökslägenheten. Där kan de ta emot besök av flickvänner och barn. Modellen bygger på att interner som sköter sig får möjlighet att ha obevakade besök, om man inte sköter sig dras den möjligheten in.
Schemat för kriminalvårdarna följer annars de intagnas schema. Luis Rocha börjar sin arbetsdag klockan sju på morgonen:
– Jag väcker klienterna och låser upp cellerna. Det är dags för frukost. De äter tillsammans i matsalen. Sedan slussas de vidare till olika aktiviteter.
En form av aktiviteter kallas för ASV, vilket betyder Annan strukturell verksamhet. Det kan handla om att de spelar biljard eller pingis.
– Men också om kultur, som teater eller gitarrkurser, säger Rocha.
Andra av internerna går till lärcentrum. Där kan de få både grundskole- och gymnasieutbildning. Många av dem som sitter på Österåker har inte pluggat klart och det är vanligt att de har problem med elementära saker som att läsa och skriva.
På Österåker finns också möjlighet att gå två arbetsmarknadsutbildningar som arrangeras av Arbetsförmedlingen, en plattsättarutbildning och en mattläggarutbildning. I utbildningarna ingår också mycket praktik. Flera av de som gått utbildningarna har exempelvis byggt badrum.
En annan aktivitet som flera deltar i är kognitiv träning. Det kan bland annat handla om att lära sig att inte ta till våld även om de blir upprörda eller om behandlingar mot spelmissbruk och kriminella attityder. Många deltar också i det så kallade 12-stegs programmet, en metod för att komma bort från beroende av alkohol och droger.
Medan aktiviteterna pågår under förmiddagen ägnar sig Luis Rocha ofta åt visiteringar. Det innebär att han tillsammans med andra kriminalvårdare går igenom cellerna och andra utrymmen som internerna använder.
– Vi kontrollerar bland annat att det inte har kommit in någon narkotika. Det är ovanligt, men ibland har droger smugglats in på anstalten i samband med besök. En del av de intagna har också narkotikaklassad medicin. Det händer att de försöker gömma undan medicin för att sälja tabletterna till andra intagna.
Efter lunch är det dags för promenader. Två inhägnade områden används, promenadgården och fotbollsplanen.
– Först visiterar jag området. Kontrollerar att alla dörrar är låsta, att det inte finns några farliga föremål och att det inte pågår några inkast från personer som befinner sig utanför. Sedan ropar jag ut dem. De har möjlighet att vara ute en timme om dagen på vardag och ofta ännu länge under helgerna. Det finns också ett utegym som de kan använda. På sommaren spelar de ofta fotboll.
Därefter fortsätter de aktiviteter som pågick på förmiddagen. Det finns också ett bibliotek som de intagna kan besöka.
– Och för min del fortsätter visiteringarna, lämning av matvagnar, urinprovskontroller och planering. Vi kontrollerar också att lampor och samtalsanläggningen fungerar. Den senare använder de sig av om de exempelvis behöver besöka toaletten, det finns inga toaletter i cellerna.
Aktiviteterna pågår till klockan fyra på eftermiddagen. Därefter väntar kvällsmat och fria aktiviteter. Många tränar i gymmet.
– Tidigare har många tagit droger, struntat i att träna och levt på skräpmat. Här bli kroppen väldigt viktig. De är noga med kosten och de tränar. Det är en del av behandlingen.
Klockan 18:45 börjar inlåsning och 19:00 ska de vara inne på sina rum. Många tittar på tv, spelar tv-spel eller läser.
– En del slukar mängder med böcker. Ibland kommer också författare hit till fängelset. Då är det alltid ett stort intresse.
Kriminalvårdschefen Fredrik Thunberg tar till orda och berättar att alla klienter numera är män eftersom Österåker inte längre har kvar något häkte. Det finns också en stark överrepresentation av personer med kort skolutbildning, med svag förankring på arbetsmarknaden, med neuropsykiatriska besvär, med missbruksproblem och en kriminell livsstil.
– Det tar lång tid att bryta dessa mönster, men vår verksamhet bygger på de metoder som är vetenskapliga utprovade för att ge bästa resultat. Många sitter också här under lång tid, snittet är 5,5 år. Så det finns tid att ge kognitivt stöd, att utbilda och komma ifrån drogberoendet. En del befinner sig i chock när de kommer hit. Då kan det vara nödvändigt att vänta ett tag innan behandlingen drar igång. Det är viktigt att klienterna själva är motiverade. Sedan är de fasta rutinerna väldigt viktiga och att det är ordning och reda i verksamheten. De flesta som sitter här förstår att det inte är någon idé att försöka smuggla in droger eller ställa till problem. Det uppdagas alltid och konsekvenserna blir indragna permissioner och besök. Vid våld och allvarliga tillbud kan det också bli isolering. De förlorar på det själva.
Idag sitter 104 interner på anstalten. Det betyder att det är fullt till över 100 procent. Egentligen finns bara 101 platser på fängelset. Men över hela landet är fängelserna och häktena överfulla. Läget är särskilt problematiskt med tanke på pandemin. Istället för ökade utrymmen har det blivit mindre.
När det är trångt på en anstalt ökar risken för irritation och våld. Det vanligaste våldet på anstalten i Österåker är också att två intagna slåss med varandra. Men alla former av våld är ovanligt här, även att de intagna ryker ihop.
– Samtidigt måste man alltid vara beredd på snabba förändringar. Ibland kan jag sitta och lyssna på när en intagen berättar om sin tuffa uppväxt. I nästa sekund kan han bli vansinnigt arg på någonting, flera har svårt att kontrollera sina aggressioner. Det är förstås tillåtet att bli arg, men inte att låta ilskan övergå i hot eller våld, säger Luis Rocha.
Luis Rocha har hittills aldrig blivit utsatt för våld i jobbet, däremot har det förekommit hotfulla situationer. Vid alla hot ska kriminalvårdaren kalla på stöd från larmstyrkan. Då kommer direkt flera kriminalvårdare med pepparspray och batong. Utöver det finns en insatsstyrka, i den ingår specialutbildad personal med hjälm, handskar och skyddsrustning. Insatsstyrkan ska användas vid allvarliga incidenter, som upplopp. Senaste gången som styrkan användes inne på anstalten var 2012. Ibland händer det att delar av insatsstyrkan används för att övervaka känsliga transporter. De intagna kan inte bestämma själva var de ska avtjäna sina straff och att bli flyttad till ett nytt ställe kan ibland skapa starka och upprörda reaktioner.
Att det är ovanligt med våld på anstalten i Österåker beror på att den har säkerhetsklass 2. De mest våldsbenägna och instabila intagna kommer till en anstalt med säkerhetsklass 1, som exempelvis Kumla. Hur de intagna placeras beror inte enbart på vilket brott som de har begått. Alla som döms till fängelsestraff på mer än fyra år får gå igenom en psykisk bedömning på den så kallade Riksmottagningen på Kumla. Det är den och andra liknande bedömningar som avgör på vilken typ av anstalt man hamnar.
– Österåker är inte representativt för hela kriminalvården. Det är ofta mer stök på häktena. Där handlar det mer om förvaring innan de intagna slussas vidare. Sedan är det betydligt tuffare på anstalterna som har säkerhetsklass 1, förklarar Robert Holmberg.
Vad är då svårast med jobbet som kriminalvårdare på Österåker? Det är nog att hitta rätt balans i relationen med de intagna, menar Luis Rocha.
– Det är viktigt att bygga en förtroendefull relation. Men det är alltid en avvägning mellan att vara en lyssnade person och en som pekar med hela handen. Båda rollerna behövs. Kanske handlar det om att vara personlig men inte privat. Sedan kan kemin fungera olika bra med olika intagna. Ibland fungerar det helt enkelt inte. Då är det viktigt att man är flera. Ofta finns en annan kriminalvårdare som har lättare att prata med den intagne.
Robert Holmberg, som också är ordförande i Sekoklubben, menar att bristen på personal skapar stress, även om våldet är ovanligt. Fackklubben driver också frågan att det behövs fler kriminalvårdare.
– Jag skulle gärna se att vi fick fler anställda med erfarenheter från andra delar av arbetslivet, man behöver inte vara socionom och ha en massa högskolepoäng för att bli en bra kriminalvårdare. Säg Kalle som jobbat som byggare i 25 år, men som nu har en kropp som inte orkar klänga i byggnadsställningar, men som annars är helt frisk. Eller Ida som har jobbat i posten en massa år men som inte längre orkar springa i trappor. Båda skulle passa väldigt bra här. Så länge man har en gymnasieutbildning är det bara att söka.
Sedan finns det andra frågor som fackklubben driver gentemot arbetsgivaren. En sådan handlar om semesterperioderna. På grund av det ansträngda läget kan semestrarna bli uppdelade i flera olika perioder.
– Det har skapat en irritation bland många av våra medlemmar. Det är viktigt med goda villkor för personalen, redan idag är det svårt att rekrytera kriminalvårdare.
Ytterligare en angelägen fråga för fackklubben är att få bort allt ensamarbete. Arbetsgivarens policy har varit att få bort allt riskfyllt ensamarbete.
– Även om det sällan är farliga incidenter på anstalten måste man ändå konstatera att det inte existerar något ensamarbete utan risker, säger Robert Holmberg.
Det är dags att avsluta mötet i aulan på anstalten i Österåker. Fortfarande används den för kulturella framträdanden. Många författare och kulturarbetare har besökt aulan och strax före coronapandemin bröt ut var Louise Hoffsten där och spelade. Men frågan är om något uppträdande någonsin kommer att överträffa Johnny Cashs spelning den 3 oktober 1972. Inför konserten hade han lärt sig flera fraser på svenska och inledde med att säga: ”Tack mina vänner. Jag hoppas att ni tycker om vår musik. Jag hoppas att ni tycker om mig”. Sedan drog musiken igång till stående ovationer. Den ledde också till en berömd skiva som fortfarande många lyssnar på: ”Johnny Cash på Österåker”.
Text: Mats Wingborg
Foto: José Figueroa
