Krönika: Det räcker nu!

Posted · Add Comment

Ibland måste man påminna sig hur det var innan saker privatiserades. Jag gör det ibland, när jag läser romaner från tiden före utförsäljningarna. Hör ni, det var rätt irriterande – det kan vara bra att komma ihåg det.

Jag minns köerna på posten, tålmodigt väntande på att få ta ut pengar från ett postgirokonto, underskriven talong i handen. På den verkliga medeltiden stod vi i kö – som i Sovjet – vilket senare blev nån sorts nummerlappshysteri. Och när det väl var min kö, och man smått svettig sökte ögonkontakt med kassörskan (nästan bara kvinnor) så … drog hon ner rullgardinen och gick på rast. De hade sitt schema verkade det som – börja åtta, sluta fem. Att kunderna kom som mest efter klockan fem var liksom inte medräknat. Vi svor i kön. Man tillbringade timmar med att köa.

Det kan vara bra att påminna sig hur det var, när man nu idag funderar över varför det privatiserades. Saker fungerade inte så bra, är det enkla svaret. Allt som var gemensamt ansågs ineffektivt och dyrt, och det skulle minsann bli mycket bättre, och billigare, om man lät Pysslingen ta över förskolor, eller utländska bolag köra buss och tåg. För sämre skulle det ändå inte bli. Tidningarnas insändarsidor svämmade över av arga insändare, och vi som arbetade politiskt, och hade nån slags ansvar för att tåg gick i tid, att betygen var OK, att folk inte låg i sjukhuskorridorer och dog – vi hamnade i enorma blåsväder mest hela tiden.

Vid sidan av det fanns också en grupp kapitalister som lystet tittade på de enorma vinster som fanns att göra, och deras lobbyorganisationer. De var duktiga på att marknadsföra sig själva – allt skulle bli bättre, inget skulle bli som i andra genomkommersialiserade länder. Ingen ville ha den amerikanska sjukvården, o nej. Det skulle bli svensk sjukvård. Kvalitet och omtanke. Och nån miljard åt företagarna.

Kajsa Ekis Ekman frågade sig i ETC härförleden om nån kunde hitta nån privatisering som varit framgångsrik. Det finns det säkert. Men man måste komma ihåg i vilken jord privatiseringarna växte fram, och hur manipulerade vi blev. Jag minns två undersköterskor, avlönade av det offentliga, som gnällde på hur hög skatten var och att de gärna såg att den sänktes. Jag minns konduktörer som tyckte det var jättebra att få en annan arbetsgivare än det mossiga SJ. Här skulle det bli högre löner, kortare arbetsdagar och gräddtårta på fredagarna.

Så var det över hela linjen – det fanns ett missnöje med hur saker fungerade. Därför kunde saker privatiseras.

Visst, det fanns de som protesterade, men de ville sällan se till att det som var dåligt skulle funka bättre. Illa skötta offentliga verksamheter skulle få fortsätta vara illa skötta offentliga verksamheter. Och vi som köade hade ingen förståelse för det – för hur illa kunde det bli? Inte sämre i varje fall … Inte blev det bättre av att de som jublade över privatiseringarna inte kunde se problemen. I deras lilla kapitalistvärld var alla företagare hederliga, hårt arbetande med god moral, som tog ut precis bara det de behövde för att kunna överleva. Entreprenörer, ni vet.

När det dök upp hårdföra kapitalister med vinst- och avkastningskrav och rationaliseringar i bagaget visste de här förespråkarna inte vad de skulle säga. För det var ju liksom inte meningen. Vi skulle ju bli en nation av lyckliga småföretagare där alla betalade sina fakturor i tid, ingen fick sparken, och chefen var kompis med de anställda.

Jag vill inte tillbaka till köandet. Jag tycker det är trevligt att kunna hämta ut paket på söndagar, på min lokala butik. Om man kan visa att folk fått högre lön av att saker privatiserades är det jättebra. Det trista är ju att kontrollfunktionerna och kvalitetskraven på de avknoppade verksamheterna inte kom förrän efter flera år, när saker redan gått åt skogen. Precis som vanligt, vill man ju säga.

Det här är ju nu verkligheten för många av våra medlemmar. Man arbetar åt ett privat företag som drivs som vilket annat privat företag som helst, ofta i servicebranscher. Här finns en kostnadsjakt som oftast funkar bakvänt, här finns besvikna och arga medborgare, här finns precis samma sorts vinstjakt som krossar människor.

Så det räcker nu. För jag ser ett samband mellan privatiseringarna av vården och skolan, och sämre sjukvård och sämre skolresultat. Vi behöver inte fler privatiseringar där. Man kan inte spara på människor: vi behöver fler människor som tar hand om andra människor istället.

Det handlar om politiska beslut. Fundera på det här – så du inte råkar rösta på ett parti som, faktiskt, kommer se till att du blir av med jobbet. Som det blev när saker började privatiseras.

Text: Calle Fridén, ombudsman Seko Stockholm (ursprungligen byggnadsarbetare)