Livlig debatt om organisationsutredningen på Seko Stockholms årsmöte

Den 8 april höll Seko Stockholm sitt årsmöte i Folkets hus i Solna. Ordföranden Karin Åkersten öppnande mötet. I inledningstalet betonade hon den tuffa tid som facket befinner sig i där både politiska krafter och arbetsgivare försöker försvaga den fackliga styrkan samtidigt som många medlemmar har det ekonomiskt tufft. Därtill kommer kriserna i omvärlden, med klimathot, det ryska angreppet på Ukraina och kriget i Gaza.

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Mest diskussion under årsmötet skapade styrelsens förslag till yttrande över Sekos organisationsutredning. Yttrandet handlade bland annat om organisationsutredningens förslag att linjeorganisationen inom förbundet bör formas efter yrkes- och branschtillhörighet snarare än efter dagens system med regionala och geografiska indelningar. Utredningen motiverar förslaget med att ”gemenskapen” är störst i yrket och branschen. 

Seko Stockholms styrelse höll inte med om detta. I förslaget till remissvar framförde den följande: ”Här menar vi att arbetsgruppen missar det som faktiskt förenar våra medlemmar och anledningen till att förbundet en gång blivit förbund genom hopslagningen av många olika branscher – den statliga gemensamma nämnaren. Bibehålls inte den identiteten, oavsett om man arbetar privat i skattefinansierad verksamhet eller offentligt i stat eller kommun/region, riskerar vi i stället att få ett förbund som i bästa fall är splittrat internt och i sämsta fall utkristalliserar branscher som inte ser sig nödgade att stanna kvar i förbundet, men allt vad det innebär. Trots att vår grundidé handlar om att enighet ger styrka, att många är starka tillsammans. Förslaget innebär i stället att vi ska diversifiera och nischas i våra egna led. Risken är att vi skapar än mer förfrämligade medlemmar…” 

Utöver Seko Stockholms styrelses förslag till remissvar hade Banklubben Stockholm kommit med ett tilläggsyrkande. I det stod bland annat följande: ”Sedan slutet av 1980-talet har olika utredningar inom Statsanställdas Förbund och senare Seko hanterat olika organisationsutredningar /…/. Ingen utredning och inget kongressbeslut har minskat primärorganisationernas mandat som denna utredning gör. Detta är det mest centralistiska förslag som överhuvudtaget lagts fram. Förslaget att ombilda förhandlingsorganisationer till nationella klubbar strider mot LO:s princip om industriprincipen, det vill säga en facklig klubb på en geografisk enhet. Att låta ombilda fackliga klubbar inom en förhandlingsorganisation till en gemensam nationell klubb, där existerande klubbar blir sektioner, är sensationellt. /…/ Att dessutom avskaffa förhandlingsorganisationerna är mycket anmärkningsvärt. /…/ Vi förslår att befintliga klubbar inom de förhandlingsorganisationerna fortfarande är primärorganisationer – det vill säga klubbar och inte sektioner.”

Redan i samband med årsmötets öppnande restes formella invändningar. Dels hävdade några klubbföreträdare att de inte hade mandat från sina klubbar att besluta i frågan, dels hävdade några att tilläggsyrkandet från Banklubben hade inkommit för sent.

När punkten om organisationsutredningen till sist kom upp visade det sig dock att en förkrossande majoritet av ombuden förordade att både Seko Stockholms styrelses remissvar och Banklubben tilläggsyrkande skulle antas. Inte en enda talare hade några invändningar i sak. Däremot förklarade Anna-Carin Lindberg, från klubb Citymail, att hon inte hade mandat att ta ställning i frågan. Av samma skäl lämnade Ola Fält, från klubb Väg- och anläggning in en reservation. Ola Fält förklarade att klubben kommer att lämna in ett eget remissvar på förbundets organisationsutredning. En sak var emellertid redan nu klar enligt Ola Fält: ”Det allra viktigaste är att stoppa centraliseringen”. 

Två gäster höll föredrag under årsmötet. Först ut var Alexander Ojanne som är borgarråd i Stockholm. Han konstaterade bland annat att det under 2000-talet försvunnit 20 000 hyresrätter i Stockholm (läs intervjun med Alexander Ojanne).

Den andra föredragshållaren var Elinor Odeberg, chefsekonom på Arena Idé. Hennes tema var att inflationen gjort oss ännu mer fattiga och att högre räntor varit fel medicin eftersom inflationen är orsakad av förändringar i omvärlden. Däribland ledde den ryska invasionen av Ukraina till att Tyskland inte ville köpa gas från Ryssland, vilket pressade upp de tyska energipriserna, vilket även påverkade priset i Sverige (eftersom priset sätts på den internationella marknaden). En annan av Elinor Odebergs poänger var att inflationen varit olika hög på olika varor och att den varit särskilt hög på bostadskostnader och livsmedel. Detta, förklarade Elinor Odeberg, betyder att inflationen har slagit särskilt hårt mot låginkomsttagare, eftersom bostad och livsmedel utgör en större andel av kostnaderna för dem än för höginkomsttagare.

Fakta. 
Årsmötet genomförde flera val:

Kassör, omval för 2 år: 
Soraya Restrepo.
Ordinarie ledamöter för 2 år: Alexander Petersson (vård), Viktor Risling (trafik), Dennis Lamberg-Clemes (trafik) och Sofi Vestling (post).
Sex styrelseersättare för 1 år, enligt följande ordning: Petter Persson (trafik), Cecilia Schubert (post), Mikael Eriksson (trafik), Ulrika Carlsson (trafik), Lars Lappalainen (post) och Charlotte Rinaldo (post).
Revisor: Arne Grentzelius (post).
Revisorsersättare, 1 år: 
Anders Petersson (vård).
Fanbärare, 2 år: Henry Wölling (civil).
Valberedning, 2 år: Tommy Karlsson (tele), Torbjörn Johansson (post) och Mattias Reinholdsson (vård). I valberedningen ingår även de som valdes 2023 på 2 år: Mikko Svensson (tele) och Anna-Carin Lindberg (post).

Text & foto: Mats Wingborg

Andra läser

arbetarrörelsen

Gräv i vår historia!

Inom fackföreningsrörelsen talar vi med stolthet om vår historia. Vi påminner om hur tidigare generationer har tagit de strider som gör att saker som semester och arbetsveckans längd framstår som självklarheter. Men vi skulle kunna använda vår historia mycket mer i det fackliga arbetet.

Finska krigsbarn

Berättelser om de finska krigsbarnen

Ungefär 70 000 finska barn reste till Sverige efter att Sovjetunionen anföll Finland under andra världskriget. 15 000 av de blev kvar i Sverige.