Myten om den gode förhandlaren

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Vi har förtroendevalda och ombudsmän i Seko som är fantastiska förhandlare, såväl centralt som lokalt, men utan medlemmarnas stöd och uppslutning är det inte särskilt mycket de kan förändra. Utan arbetsgivarnas fruktan för vad många arga medlemmar kan ställa till med spelar vad som sägs vid ett förhandlingsbord ingen större roll. Vissa Seko-medlemmar följer noggrant allt som händer i förbundet. Andra blir plötsligt de mest engagerade av alla när något de tagit för givet på jobbet hotas att försvinna om arbetsgivaren får sin vilja igenom. En tredje tar steget och blir medlem just när detta sker och inser då den kollektiva styrka som facklig organisering innebär.

Seko är ett av förbunden som lyft behovet av en LO-samordning som fungerar på ett annat sätt. Fixeringen vid märket, som sätts av industrin och i procent avgör hur mycket lönerna ska öka de kommande åren, har lett till knappa reallöneökningar under de senaste två decennierna. Med en annan lönenormering hade de kunnat stiga ännu mer. De allt större löneglappen mellan arbetare och tjänstemän, liksom mellan män och kvinnor, hade kunnat jämnas ut. Att behålla Sveriges konkurrenskraft internationellt har genom märket överordnats att fokusera på behoven. Det är just fackföreningsrörelsens gemensamma kraft som ger oss möjligheten att flytta fokuset från påståenden om att skyhöga företagsvinster skulle vara en nödvändighet för högre löner och bättre villkor. Detta är påståenden som inte stämmer.

Under 2020 ska 23 nya centrala avtal tecknas där Seko är en av parterna. Bland de avtal som går ut finns Väg- och banavtalet, Spårtrafikavtalet, Telekomavtalet och RALS som reglerar löner och villkor för statsanställda. Utgångsläget kan verka tufft med en svensk ekonomi i avmattning, stigande arbetslöshet och kallblodiga varsel. De 600 tjänster som ska dras in på Nya Karolinska sjukhuset är ett aktuellt exempel som engagerat många. Seko och de 11 andra förbunden i LO-samordningen kräver ett löneutrymme på 3 procent, samt ett ”knä” i lönebildningen på 26 100 kronor. Detta innebär att alla som tjänar under denna summa ska få samma löneökning i kronor som den som har en månadslön på 26 100 kronor. Ett litet steg framåt mot mer jämlika och jämställda löner då fler kvinnor än män har en månadslön som underskrider ”knät”.

Att kräva en större del av vinsterna genom höjda löner för alla i kombination med särskilda låglönesatsningar bidrar förstås till att vanligt folk kan konsumera mer. På så sätt sätts bollen i rullning så att både sysselsättningen och skatteinbetalningarna till staten ökar. En framtida LO-samordning skulle kunna förbereda solidaritetsåtgärder där ekonomiskt tunga yrkesgrupper stödjer kraven från exempelvis de offentliganställda till den grad att man är beredd att strejka och genomföra stridsåtgärder för dem. En samordning av det slaget skulle verkligen kunna omfördela resurser i samhället och sätta press på arbetsgivarna! Men det kräver naturligtvis att vi är många och starka.

Monika Roll, kommunikationsansvarig Seko Stockholm

Andra läser

Nyheter

Ta tillbaka tågvärdarna

Seko tunnelbanan har antagit ett uttalande till stöd för ordförande och vice ordförande på Pendelklubben som båda blivit uppsagda.