Mitt älskade land
Jelena Kostiutjenko, Ersatz. Översättning: Ola Wallin. Reportagebok
Sedan snabbtågen börjat susa förbi stannar inte regionaltågen i de små, fattiga byarna längs järnvägen. Bortglömda ligger de där i leran, med sina människor som inte längre kan ta sig någonstans. Från den ena dagen till den andra. Får du en stroke? Ta det på telefon med läkaren! Kan du inte längre komma till arbetet? Shit happens. Blir någon påkörd av tåget är det ingen mening att bromsa, personen är väl ändå död. De stora städerna ska frodas, de små tynar bort utan farbara vägar, utan samhällets skyddsnät. Tänk hur många sådana små ryska byar det finns. Tanken svindlar. Tänk hur få av dem vi vet något om.
Jelena Kostiutjenko är en rysk, regimkritisk journalist, född 1984. Hon arbetade i många år för den oberoende ryska tidningen Novaja Gazeta, tills utgivningsbeviset drogs in i april 2022. Hon rapporterade först av alla från det ryskockuperade området Cherson, och hon reste omedelbart till Ukraina efter den fullskaliga invasionen 2022. Hon har varit hbtq-aktivist i ett land där hbtq-rörelsen nu stämplats som extremistisk och förbjudits att verka. Hon har skrivit reportage från ryska avkrokar som ingen annan journalist skrivit om, till en tidning som fått det allt svårare att klara censurreglerna. Flera journalister på Novaja Gazeta har mördats, den mest kända var kolumnisten Anna Politkovskaja, 2006.
Nu har Kostiutjenko (bilden) skrivit en bok som bryter mot flera lagar i Ryssland men som hyllats utanför landets gränser. Mitt älskade land samlar 15 år av skrivande och en del av hennes reportage från när hon var omkring 20 år och fram till krigsrapporteringen i Ukraina, blandat med självbiografiska texter ur den fattiga uppväxten och livet som homosexuell kvinna i Ryssland. Det är stark läsning. Och den ger oss åtminstone en glimt av människorna som bor i det land som för många utanför kanske mest kännetecknas av dess främsta ansikte utåt; Putin.
Som tonåring kommer Jelena Kostiutjenko över ett nummer av tidningen Novaja Gazeta. Hon chockas. Bilden av det Ryssland hon trodde att hon levde i förloras i ett slag. Här står helt andra saker än det som sägs i teve. Texten är skriven av Anna Politkovskaja. Tonåringen Jelena har fått en förebild. Sådan vill hon bli. Där vill hon jobba. Hon lyckas. Och hon skriver om Ryssland, om platser och människor som ingen annan rapporterar om. Om kvinnliga spårarbetare som tvingas bort från sina arbeten till följd av en ny lag som förbjuder dem att ha sådana yrken. Om pride-parader som attackeras. Om disco på ett internat för omyndigförklarade. Om hur ryska styrkor stormar en skola där terrorister håller gisslan fångna. 186 barn dör. Kostiutjenko skriver: ”Stormningen blottade det putinistiska Rysslands innersta kärna: priset för att utplåna fienden kan betalas med barns liv, och priset kommer aldrig att vara för högt.”
Men i ett land som Ryssland av idag kan man inte skriva sådant utan att det får konsekvenser. Jelena Kostiutjenko hade kunnat vara ytterligare en tystad journalist, en dödad politisk motståndare. Hon har tvingats att gå i exil i Berlin och blir där utsatt för en giftattack, men överlever. Än så länge lever hon. Och hon säger att det inte räcker med att Putin försvinner, problemen sitter mycket djupare än så. Han är bara ett symptom. Hur har vi låtit det ske?
Ja den frågan borde kanske ställas oftare, och av fler. Inte bara i Ryssland.
Ett ord för blod
Faysa Idle, Lind & co. Självbiografi.
”Jag och tjejerna köpte upp ett lager med Sprite och mat från McDonald’s och anordnade jordens fest. Eller egentligen var det ganska lugnt, men att prata själva i en lägenhet var något vi aldrig tidigare hade kunnat göra. Det var himmelriket av frihet.” Så skriver Faysa Idle om en kväll med sina barndomsvänner. Lägenheten är en bortrest släktings. De lyssnar på Linda Pira och röker, skrattar. De är tonåringar. Flickor. Barn. Allt avbryts av en äldre kusin till en av tjejerna. Han kommer stormande med skottsäker väst, rottweiler, pistol i bältet och två andra gängmedlemmar. De vill, med våld om så behövs, avbryta kvällen därför att de hört att där ska finnas killar.
Faysa Idle är född 1998 och uppvuxen i Tensta. Hon är poet, Ett ord för blod är hennes romandebut och uppväxtskildring. Här finns drömmen om att skriva, längtan efter böcker, gemenskapen mellan tjejer i tonåren. Godis, läsk och snygga kläder. Äventyr. Skillnaden från många andra sådana skildringar är att här spelas den upp mot bakgrunden av våld, heder och tvång. Våld mellan familjemedlemmar där äldre bröder och kusiner tycker sig kunna bestämma allt. Här finns så mycket smärta och så mycket som är undertryckt, så många begränsade horisonter men där det inte alltid finns en medvetenhet eller hopp om att horisonten ens kan finnas. Sårbarhet och trauman som förkläs i kaxighet och dövas med adrenalin.
Här lyfts andra personer än de ihjälskjutna pojkarna och de stenhårda gängledarna fram. Mammor, systrar, småbröder, vänner. De som dras in i skit som kanske inte alltid är deras att behöva dras in i. Faysa Idle hämtas av polisen i skolmatsalen, känner sig som en mäktig gangsterdrottning. Vistelsen på polishuset känns som en film, hon håller den ifrån sig. ”Väggarna var grå och längs dom stod en låg träbokhylla fylld med barnböcker. Kanske har dom förhört barn här tidigare, tänkte jag. Det slog mig inte att jag själv faktiskt var ett barn.”
Barn som inte får vara barn. Ungdomar som inte får vara ungdomar. Jag läser och undrar hur det ska gå för dem alla, vad de kommer att ta med sig in i vuxenlivet och till kommande generationer. Alltför tunga ryggsäckar, så hårda skal som måste byggas upp. Jag hoppas att fler av dem får syn på horisonten och mäktar med att ta tag i sina drömmar, som Faysa Idle gör med sitt skrivande.
Vill du lyssna på Faysa Idle prata om sin uppväxt och bok? Lyssna på Lundströms bokradio i P1 från 8 september 2023, Sveriges Radio.
Vi vill också dela med oss av boktips vi själva fått men inte hunnit ta oss an än:
Vulcan
Nino Mick, Norstedts. Roman.
Året är 1909, platsen en tändsticksfabrik i Tidaholm. Det ska komma att bli storstrejk i Sverige och kring den lever fabriksarbetarna sina liv. Den här historiska romanen har berättarröster av ett helt eget slag, och beskrivs av förlaget som att Ådalen 31 möter Karin Boye. Elände, gemensam kamp, hårt slit och kärlek. Vem kan motstå? Att Nino Mick, utöver att vara poet och romanförfattare, också är lokförare, kanske kan ge inspiration för eget skrivande mellan dina arbetspass!
Vill du lyssna på Nino Mick som pratar om boken? Intressant om både skrivprocess, storstrejkåret 1909 och nutidens konflikträtt.
Kompression
Emil Boss, Bokförlaget Lejd. Diktsamling.
För några år sedan tipsade vi om fackliga aktivisten och poeten Emil Boss dikt Acceleration. Skriven på kvittorulle om arbetet på Systembolaget. Det tipset gäller än (läs den!). Nu har hans nyaste diktsamling kommit. Här är det inte längre författarens egna arbetsdagar det handlar om, utan migrantarbetarnas. De som lever i dagens Sverige men i ett slags slaveri som borde ha förvisats till långt bak i tiden. Med Boss som den diktande kan detta inte bli annat än bra.
Mjölk och människor
Matilda Josephson, Galago. Serieroman.
Alla måste ha mat och toapapper. Måste stå i en kö, betala för sina varor. Och i denna miljö finns personalen som måste möta alla oss kunder med våra egenheter, hyfs och ohyfs. Ja, det finns mycket att säga om en plats som många känner igen. Matbutiken. Fina exempel har synts i poesisamlingen Vänligen bygg inga berg – Betraktelser från kassan av Lina Arvidsson, och den illustrerade Drottningen i kassan av Erika Petersson. Vill vi ha mer? Ja! Här kommer självbiografiska tecknade serier, med nya karaktärer men med förmodat hög igenkänningsfaktor. Lovande!
Text: Linnea Garli, lokförare och förtroendevald
Foto: Johnny McClung/Unsplash
