Vi sitter hela jouren på omklädningsrummets klinkerplattor, städar skåpen, sorterar pappershögar med gamla tidtabeller och blanketter. Arbetskamrater kommer och går. Tågvärdar, lokförare.
Vi möter någon att lämpa över arbetsdagen på. En sockerfabrik som sprängts, en man som dött av en överdos på toaletten, ett sekvensfel i en huvudbrytare. Nästa gång är det jag som får lämpan.
Vi stretchar efter gympassen mittemot stationen.
Vi förbereder oss för julbordet, tar hårspray av varandra.
Vi blir kvar för länge efter arbetsdagens slut, någon ny kommer som man måste säga hej till och krama.
Vi lånar ut skjortor till varandra när vi glömt hemma eller de blivit nersolkade av kaffe, svett och buffertfett.
Vi har ett bibliotek av schampo, hudkräm, böcker och tamponger.
Vi hänger våra stickningar i tygpåsar på väggkrokarna.
Vi lägger hittetidningar från tågen på bordet, oöppnade juiceförpackningar ur frukostboxarna från överliggningshotellen.
Vi pratar om arbetskamrater som gått i pension och begravningar vi ska gå på.
Vi hänger upp urvuxna uniformspersedlar för andra att ta.
Vi kommer tillbaka efter omledningar över Ånge och Ryggen, vi kommer tillbaka efter att ha kört hem tåg som luktar av älginnanmäte. Vi kommer från Arboga, Ljusdal, Borås. Vi ska till Tomteboda, Göteborg och Gävle. Vi ska ta helg.
Vi sitter hellre i omklädningsrummet än i rastlokalen under kontoristtid.
Kallt på golvet, det spelar ingen roll, det är våra klinkerplattor.
Omklädningsrummet är vårt omklädningsrum. Kvadratmeterpriset, tänk på kvadratmeterpriset! I Sveriges huvudstad, mitt i dess mitt, tänk på kvadratmeterpriset!
I kontoren sitter de som ska komma att hitta på den nya uniformen. En sorts polyester.
Fuktiga armhålor, ryggar, valkar.
Frusna axlar och knän.
Reglementet säger: Inte tugga tuggummi, inte ha hörlurar, inte röka. En resenär säger: Är det meningen att ni ska matcha antimakasserna?
På den förra skjortan kunde man spela luffarschack, på den nya suddar svetten ut kryss och cirklar.
Jag möter en arbetskamrat som sytt dragkedjor i fickorna, en annan som sprättat bort kardborrebanden som river sönder vantarna. Jag möter två, tre, många som använder gamla koftan, gamla jackan. Som glömt västen i skåpet.
Han med bensåret sitter i sin bubbla. Han med ryggsäcken sitter i sin.
Uniformsritarna i sina kontor. Inte på stationen, inte på tågen. Inte i uniformen.
Text: Linnea Garli, lokförare och förtroendevald för Seko Stockholm.
Foto: Joner1669/fFickr
Texten är ett utdrag ur texten ”Vi väntar vid spår 9” som ingår i antologin Ett brev från många (utgiven av Föreningen arbetarskrivare 2024).
