Recension: “Les Miserables” är en av årets bästa filmer

Posted · Add Comment

Arenan är fullsatt, stadens sportbarer likaså. Publiken jublar när fotbollslaget ”Les Bleus” firar segern. Men det finns sprickor i enigheten och när matchen är slut är gatpojkarna tillbaka i sin egen värld. Ett annat Frankrike, långt från triumfbågar, stora arenor och eleganta caféer. Den nationella yran är endast en tunn fernissa som dragits över ett samhälle i förfall.

Filmen följer en polispatrull i ett av Paris många miljonprogram. Världen som målas upp skiljer sig markant från den typiska parisiska filmmiljön men är nog så sann. Slitna höghus, förfallna kvarter täckta av klotter och skräp. Gatpojkar driver omkring och roar sig med att åka släde på soptunnelock ständigt övervakade av polisen. Nyblivna polisen Stéphane dras in i en värld där rättvisa och medmänsklighet spolats ner i rännstenen.

När en lejonunge kidnappas och gängkrig hotar rycker polisens hårdingar i patrullen BAC ut. Den leds av den hårdföra ”Chris den skära grisen” och uppgiften är hitta lejonet. Det blir början på en actionfylld och gripande berättelse där ingen är oskyldig och misstro och dumhet får en till en början liten incident att eskalera. Filmen griper tag, den får dig att tänka, svära och hoppas. Den engagerar med ett högt tempo och katastrofen väntande bakom nästa nedklottrade gathörn.

Les Miserables måste ses som en av årets absolut bästa filmer. Skådespeleriet är av högsta klass alltifrån poliserna i BAC till de trasiga gatpojkarna. Kameraarbetet är närgånget och följer handlingen utan förskönande linser. Kvinnorna lyser med sin frånvaro, detta är männens värld och filmen tjänar på sitt fokus. Den skildrar på ett naket och våldsamt sätt de konflikter som klassklyftor ger och är med Victor Hugos klassiska bok i åtanke ett dokument av människans misslyckande. Filmen avslutande fråga ger ändå visst hopp för visst kan vi ändå sluta hata? Eller?

Text: Stefan Pagliarini
Foto: Issa Percia