Sandra tar strid mot hot och trakasserier på jobbet

Posted · Add Comment

”Respekten mot olika yrkeskategorier är inte länge vad den en gång varit, blåljuspersonal och även vi som jobbar på PostNord märker av det.” Så skriver Sandra Lundin i ett uppmärksammat inlägg i Seko Postklubb Stockholms tidning.

Sandra tycker att klimatet i samhället blivit tuffare och att det påverkar villkoren för dem som arbetar på posten. Själv arbetar hon vid PostNords anläggning för distribution och insamling i Södertälje. Där bedrivs in- och utkörning av paket och leverans på pall, det vill säga försändelser som väger minst 35 kilo.

– Nu har jag arbetat som chaufför i 13 år. Jag levererar paket och tunga laster. Nästan dagligen mötts jag av någon form av gliring. Ofta handlar det om att andra bilister klagar på att jag blockerar deras framfart. De kan skrika ”Jävla idiot här kan du inte stå” eller ”Måste du stå just här?”. Jag försöker förklara att jag bara gör mitt jobb och att jag snart kommer att åka vidare. Men de vill ofta inte lyssna. När jag började jobba på Posten var tonläget inte lika hårt. Något har hänt.

Sandra kan också vittna om mer hotfulla händelser.

– Vid ett tillfälle när jag tutade på en personbil som stod i vägen hoppade chauffören ur bilen och började skrika att jag inte hade någon rätt att vara där över huvud taget. Det var obehagligt. Jag blev chockad över beteendet.
Sandra berättar också om en man som kom till postterminalen för att hämta ut ett paket och som blev förbannad därför att han blev expedierad av en kvinna.

– Hon blev rädd och en manlig anställd fick ta över ärendet. I efterhand insåg vi att det inte var en bra strategi. Vi borde ha förklarat att han inte kan styra vilka som ska dela ut paketen.

Exemplet var inte slumpmässigt. Sandra har noterat att kvinnor oftare än män blir utsatta för nedsättande kommentarer och i värsta fall hot.

– Klimatet har blivit tuffare både för män och kvinnor, men det slår ännu hårdare mot kvinnor. En effekt har blivit att många inte längre vågar säga ifrån. Många är rädda för att få stryk eller bli knivskurna. Då är det säkrare att sitta tyst.

Sandra har funderat mycket på vad den hårdare attityden beror på. Hon tror att det hänger samman med förändringar i samhället.

– Vi har fått ett jagsamhälle. Jag ska fram. Jag ska ha först. Jag har rätt.

Sandra sitter i styrelsen i Sekos Postklubb. Där är hon ansvarig för arbetet med integration och jämställdhet. Det har gjort att hon också blivit en del av Seko Stockholms mångfaldsgrupp.

– På alla dessa nivåer har vi diskuterat det hårdnande klimatet. Det finns en oro för vad som sker. Samtidigt har vi i dialog med PostNord blivit bättre utbildade. Nu vet vi hur vi ska agera. Vid allvarliga hot ska vi alltid larma polisen. Sedan ska vi kontakta närmsta chef.

Vad som blir nästa steg i arbetet vet inte Sandra.

– Jag är nöjd med att jag lyckats dra igång en diskussion. Det behövs en öppenhet kring frågor om hot och trakasserier. Då blir vi bättre förberedda. Och det är väldigt roligt att min text väckt uppmärksamhet.

Text & foto: Mats Wingborg

Utdrag ur Sandra Lundins text i klubbtidningen:

Klimatet ute i vårt samhälle har blivit tuffare, och det märks lite överallt. Respekten mot olika yrkeskategorier är inte längre vad den en gång varit, blåljuspersonal och även vi som jobbar på PostNord märker av det. Och vi måste fundera på om vi tycker det är ok! [ … ] Om en säger till riskerar en att bli påhoppad, utfryst och nedslagen till och med knivskuren eller skjuten. Ingen vill riskera sitt eget liv och välmående bara för att en ser något som inte är okej, vilket leder till att en sitter tyst. Om en är modig kanske en tar fram sin mobil och filmar lite i smyg. Men vi måste säga ifrån, annars visar vi kollektiv i samhället att vi accepterar beteendet och det blir aldrig bättre för någon grupp. Ska det verkligen ha att göra med i vilket land en är född om en ska bli respekterad, vår hudfärg, religion och vilket språk en talar? Vi lever och rör oss i samma värld och borde bli respekterade. [ … ] Har sett och även själv blivit utsatt, i det läget känner en sig inte stor. Jag tycker inte att det är okej att bara för att en är kvinna inte ska bli respekterad, ska vårat kön verkligen bestämma om vi ska bli respekterade? Det spelar ingen roll i vilket yrke en är, alla har en yrkeskompetens och är lika kompatibla. Könet har inget med kompetensen att göra.

Jag vågade säga ifrån och ta dialogen med min närmsta ledning och vill nu belysa problematiken. Vill höja min röst inte bara för min egen skull utan även för dom som inte riktigt vågar. Vi finns och mörkertalet är stort. Oavsett vilken grupp en tillhör så är det ALDRIG okej med diskriminering.”