Sedan senaste numret av Första Linjen har Seko Stockholm växt med hundratals nya medlemmar. I tider av oro väljer allt fler att gå med i fack och a-kassa. Coronapandemin har slagit mot Sekos branscher på olika sätt. På några av de arbetsplatser där vi organiserar medlemmar haglar övertidstimmarna, deltidare erbjuds heltid och arbetsgivarna skriker efter att rekrytera mer personal. På andra ställen har uppsägningar eller korttidspermitteringar med en kapning av både lön och arbetstid blivit verklighet samtidigt som ovissheten inför framtiden präglar stämningen.
Något som förenar Sekos medlemmar är att vi arbetar i branscher där staten tidigare verkat som arbetsgivare. Detta gäller fortfarande för en del av oss men för flertalet medlemmar är det numera aktiebolag i utsålda branscher som står för betalningen av våra löner.
Att man en gång i tiden valde att förstatliga just de branscher där Seko idag har medlemmar beror på något som återigen är på mångas läppar – branscherna ansågs samhällsbärande. Saker som att posten kom fram, tågen gick i tid och att elförsörjningen fungerade ansågs som något som var för viktigt för att låta en vinstdrivande marknad ha ansvaret för. Fyra decennier tillbaka i tiden var detta konsensus i politiken såväl som inom näringslivet.
Tvärtemot de senaste årtiondenas dogmer, då statens inblandning i ekonomin bantats ner, uppdagas nu istället statens handlingskraft i fotspåren av pandemin. Det visade sig att marknaden inte fixar allt. I skrivande stund har närmare 1 400 miljarder spenderats av staten på olika krisinsatser. Det motsvarar omkring 30 procent av alla varor och tjänster som produceras i Sverige under ett år – och detta på två månader! Risken finns att alltför många av dessa miljarder kommer gå till att rädda storägarna på börsen snarare än arbetstillfällen, bra arbetsvillkor, trygghet, välfärd och i förlängningen liv.
Det är dags att lyfta frågan om huruvida staten återigen bör ställa krav på ägande i utbyte mot det finansiella stöd som företagen erbjuds. För många av Sekos medlemmar var det redan innan krisen ett faktum hur utförsäljningar och upphandlingar bidragit till att försämra villkoren, öka stressen och åsidosätta säkerheten på arbetsplatserna. I kristider blir det än mer tydligt.
Vi vet att utan Sekos medlemmar stannar Sverige. Genom ökat statligt ägande och inflytande kan just den produktion som anses samhällsviktig prioriteras – utan något krav på vinst eller avkastning. Till skillnad från när storbankerna ansvarar för att låna ut pengar till företag går pengarna direkt tillbaka till statskassan då vi äger ett företag gemensamt, delvis eller helt och hållet. Detta ger en grund för en långsiktig förändring i ekonomin som kan fortsätta även efter att pandemin är över. En ekonomi där vilka investeringar som ska ske avgörs av samhällsnyttan och vad som är samhällsekonomiskt lönsamt, inte av bankerna. En långsiktig förändring där vi utan några panikåtgärder kan prioritera sysselsättningen, jämlikheten, välfärden och en grön omställning av samhället.
Text: Monika Roll
