Sverige var tidigare känt som välfärdens och jämlikhetens Mecka. Det var inte främst en omfördelning från rika till fattiga som ledde fram till det jämlika Sverige. Det var snarare så att man lyfte botten mot mitten och efter det låste dammluckan mot misären i botten.
Det gjorde man dels genom frihetsreformer som offentlig barntillsyn (dagis), särbeskattning, och föräldraförsäkring. Massor av kvinnor kunde sparka upp dörren till oberoende och ett nytt liv på en växande arbetsmarknad. Dels genom nya socialförsäkringar och en stark a-kassa som minskade arbetsgivarens makt och grepp över arbetskraften. Nu kunde man leva ett anständigt liv även när man blev sjuk eller arbetslös. Riskerna med att öppna käften, söka nytt jobb eller att organisera sig minskade, kollektivet stärktes och lönerna – främst de sämsta – lyftes avtalsvägen. En växande offentlig sektor och en utbildningsexplosion för vanligt folk via enhetsskolan och gratis högskola samt en aktiv arbetsmarknadspolitik ledde till historiskt låg arbetslöshet.
Dessa frihetsreformer ökade människors oberoende och möjlighet till social rörelse. Det handlade inte längre om enskilda klassresor utan om en hel klass i rörelse. Men förutsättningen för friheten var den låsta dammluckan, socialförsäkringarna, a-kassan och kollektivavtalen. Skyddet mot misären. Reformerna på 1950, 60- och 70-talet gjorde Sverige till ett modernt föregångsland i hela världen.
Vad hände sedan? Visst, man kan komma med gängse förklaringar om globalisering och nyliberalism. Men att kapital ackumuleras och strävar efter global makt är knappast nytt, och nyliberalismen är ju bara dess ideologiska kostym. Orsakerna är förstås flera, men den största är att vi har börjat att öppna dammluckan. Skyddet nedåt, golvet vi stod på för att bygga uppåt. Socialförsäkringarna och a-kassan har försämrats i en sådan utsträckning att det hotar det tredje skyddet, kollektivavtalen. När ersättningen sjunker mot 50 procent av en arbetarlön vid arbetslöshet eller sjukdom, då tvingas man av livets villkor vid hög arbetslöshet att ta vilket jobb som helst. Då växer arbetsmarknaden inom den informella ekonomin, delvis kriminell och med löner långt under kollektivavtalade löner.
Urholkningen har skett oavsett regering. Under Göran Persson efter 90-talskrisen då bankerna hölls skadeslösa av staten medan folket via åtstramning fick bära bördan. Men Reinfeldt, som idag av medierna presenteras som en humanist i den politiska mittfåran, tar nog ändå priset med den så kallade arbetslinjen. Genom att både sänka ersättningen i a-kassa och socialförsäkringar och ensidigt sänka skatten för dem som hade jobb ökade han och polaren Borg gapet mellan de som hade jobb och de som stod utanför med 20 procent.
Som av en händelse visar en forskarrapport att ett sidoresultat blev att sympatierna för SD tog ett jättekliv från 5,7 till 12,9. Det var framför allt arbetslösa och folk som riskerade arbetslöshet och som kände sig orepresenterade i politiken som tog steget mot högerpopulismen. Sverige är i mångt och mycket fortfarande ett bra land att leva i och det finns fortfarande mycket att försvara, men ojämlikheten ökar snabbast inom OECD och inkomsterna för de rikaste skenar, samtidigt som en nygammal fattigdom visar sitt fula tryne. Det är dags för en radikalisering inom arbetarrörelsen. Jag har gott hopp, insikten om detta växer just nu hos många!
Text: Stefan Granér
