Kapten Bölja, som fått sitt smeknamn för att han i en sekunds obetänksamhet hade sagt att han gillade att titta på Rederiet på TV, stod och gastade på medlemsmötet som vanligt. Det hade inte funnits en förhandling i klubbens historia som inte kaptenen funnit vara en produkt av gummiryggar som inte kunde förhandla. Han hade en imposant kroppshydda och kunde gradvis jobba upp sin egen vrede så att huvudet blev illrött, en för många skräckinjagande syn. Klubbordföranden tänkte att nu får det fan vara slut på det här. Snabbt vände han sig till mötet och föreslog att kapten Bölja som var en så rakryggad klasskämpe skulle adjungeras till nästa förhandling. Medlemmarna som var med på noterna svarade snabbt ja.
Dagen därpå var det dags. I hissen på väg upp till förhandlingen i direktionsrummet stod en påfallande blek kapten. Vi hade förklarat för honom att han skulle spela rollen som bandhund det vill säga blåsa upp sig, bli röd i huvet och skälla och gå på och kräva det omöjliga, precis som han gjorde på medlemsmötena. Tanken var att efter ett sånt utbrott så skulle vi andra i delegationen framstå som själva essensen av måttfullhet och kompromissvilja.
Vi hade krävt överlappning på 20 minuter mellan skiften på tryckeriet så att vi på ett schyst sätt kunde lämna över jobbet. Vd:n, som visste att vår yrkesstolthet gjorde att vi ändå stannade kvar på jobbet för överlämning, började presentera siffror på vad dessa minuter skulle betyda i produktionstapp på årsbasis. Plötsligt reste sig kaptenen med ett ryck, röd i nyllet skrek han, samtidigt som han växelvis pekade på en trasig väggklocka och på Vd:n: Du tänker så jävla fyrkantigt så klockorna stannar härinne.
Förhandlingen ledde till framgång efter att klubbens mer moderata förhandlare sagt sitt.
Företaget försökte senare bli kvitt kapten Bölja, vars humör riktades mot både basar och arbetskamrater. Men det gick naturligtvis inte, vi var alldeles för välorganiserade.
Värre blev det ett par år senare då man plötsligt avskedade klubbens sekreterare Lasse, Löken kallad, på grund av illojalitet. Han hade bett en grafiker som sökt jobb på företaget att avvakta då det fanns en konflikt runt den tjänsten. Lasse var en resonerande och mjuk kille. Vid vissa förhandlingstillfällen sparkade jag honom på smalbenen under bordet för att han var alltför tillmötesgående. Vi var chockade! Han hade letts ut av ett vaktbolag, och man hade tagit hans nycklar och puttat ut honom utanför entrén.
Vi inledde med en strejk på några timmar för att markera vår enighet och fortsatte med att kontakta press och TV. Förbund, avdelning och andra arbetsplatser kopplades in. Det gick bra, till och med Lökens fru Mona intervjuades av tv och press. Varje måndag samlades en demonstration med deltagare från Stockholms Tryckerier. I täten fanns avdelningens fana och delar av Bajens rytmsektion med virveltrumma och baskagge när man under cirka en timme gick varv på varv runt vårt företag. Demonstrationen avslutades med att klubben hade ställt upp ett soppkök utanför entrén, och tryckarna delade ut rosor till deltagarna (jag fick tvinga kapten Bölja som tyckte det var omanligt).
Hur det gick? Jo vi vann förstås, det blev förlikning, skadestånd och Lasse kom tillbaka på jobbet. Med sammanhållning, facklig medvetenhet och med LAS i ryggen kan man försvara sig mot det mesta.
Men nu är LAS under attack. Det förhandlingsresultat som LO sagt nej till är ett nej man måste stå fast vid. Det är fackligt harakiri att välja en annan väg. Att svälja kraftigt utökade undantag i turordning, skippa saklig grundbegreppet vid personlig uppsägning och skriva in ovärdiga skitanställningar i ett gemensamt avtal går inte.
Om regeringen kör över facket så får vi hoppas att Vänsterpartiet kör över regeringen.
Stefan Granér
