Ännu en dag vaknar vi upp till krigets trummor. Ett brutalt och meningslöst krig som går in i vårt sinne och påverkar vår vardag även om vi är långt ifrån frontlinjen. Ännu en gång har den som är starkare beslutat att ta vad han vill ha utan att bry sig om lag och rätt, utan att bry sig om de fasansfulla lidanden som skapas. Men den starke är inte osårbar och kriget det går inte som Putin tänkt sig. Nästa offer blir då sanningen. Om sanningen inte är den rätta då måste sanningen döljas.
Sanningen är vad denna krönika handlar om för sanningen är under attack inte bara i Ryssland utan även på våra svenska arbetsplatser. Kanske är det ett skyddsombud som slår larm om farliga förhållanden som arbetsgivaren vill tysta. Kanske är det ett försök att som på vår arbetsplats Pendeln i Stockholm säga upp en hel yrkeskår ansvariga för säkerheten ombord. Det huvudsakliga skälet är att bolaget vill tjäna mer pengar. Personal som i åratal drillats i säkerhet, evakueringar och svåra situationer är över en natt inget annat än någon som enkelt kan ersättas med en kamera. De risker som uppstår och de problem som finns med den tilltänka lösningen är inget man vill tala om. Sanningen är obekväm och hellre lyssnar man till ljudet av tystnaden. Bolaget har bestämt sig oavsett konsekvens. Vinst före liv. Överallt jagas kostnader medan människor kommer i kläm.
I vårt ”fria” Sverige håller våra röster på att tystas, så att de som har mycket ska få mer. Kanske är det ett tidens tecken. En politisk utveckling som inte går att vända. Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Vill vi att vinst ska gå före liv. Vill vi att våra skatter hamnar i kassakistor utomlands. Vill vi att anställda inom hemtjänsten ska springa från kund till kund och knappt hinna säga hej till den som är gammal och ensam. Det är vi som väljer och utvecklingen går att stoppa om vi är villiga att tala. Om vi inte gömmer oss i ljudet av tystnaden.
Text: Stefan Pagliarini
Illustration: Petter Evertsen
