Succé när Linnea Garli tog fram utställning om gruvstrejk

Posted · Add Comment

För 150 år sedan strejkade gruvarbetarna som bröt järnmalm vid Persberget i Värmland. Under sommaren 2019 har en utställning om strejken visats i Filipstad. Den som organiserat utställningen är Linnea Garli, lokförare och aktiv i Seko Stockholm men uppväxt i Filipstad.

Hur stor var strejken?
– I slutet av sommaren 1869 strejkade närmare 400 gruvarbetare i 9 hela dagar. Det är en av de tidiga stora strejkerna i svensk historia, förklarar Linnea.
Varför strejkade arbetarna?
– Orsaken var att de var missnöjda med de nya anställningskontrakten. Bland annat hade företaget tagit bort den fria sjukvården, men det viktigaste för gruvarbetarna var att bolaget ville förkorta uppsägningstiden från ett års städsel till bara en månad. För arbetarna var det en fråga om anställningstrygghet i en tid av lågkonjunktur och hög arbetslöshet. Dessutom skulle de då bli av med städselpengen som bestod av 5 extra riksdaler per år. Bolaget krävde att arbetarna skulle skriva på kontrakten, men de vägrade.
– Till viss del blev strejken en seger, men som vanligt inte fullt ut.
Var arbetarna fackligt organiserade?
– Nej, de fackliga organisationerna skulle snart växa fram i kölvattnet av industrialiseringen. Men den här strejken inträffade innan det fanns några fackliga organisationer. Kampviljan var samtidigt stor och den spred sig med tidningar och brev, snabbare än någonsin tidigare på grund av förbättrad postgång och nybyggda järnvägar. På flera håll i landet strejkade arbetarna, som gruvarbetarna i Dannemora och murarna i Stockholm. Det hade just varit två riktiga nödår då många dog i svält eller svältrelaterade sjukdomar. Det är lätt att förstå att missnöjet pyrde. Under denna period var det också många svenskar som utvandrade till Amerika.

Hur kommer det sig att du har engagerat dig i strejken i Persberg?
– Jag kommer från Filipstad och är intresserad av tidig arbetarrörelse och hembygdshistoria. Framför allt är jag intresserad av vanligt folks historia och liv. När jag släktforskade om några av gruvarbetarna väckte det ett större intresse och jag började läsa mer, framför allt för att jag ville veta vilka de här människorna var och hur de levde.
– Sedan närmade sig 150-årsdagarna av strejken och jag ville uppmärksamma dem. Jag kontaktade Jan Kruse, bageriarbetare som tidigare skrivit om gruvorna i bygden, och tillsammans tog vi fram utställningen.
Hur har utställningen tagits emot?
– Över förväntan, det har varit en strid ström av besökare och många har kommit flera gånger. Utställningen innehåller bilder, film och gruvljud men också mycket text. Det har varit möjligt för besökare att testa olika saker, som att bära tung malm, prova en gruvarbetarhjälm och stiga upp på en trämärr, som var ett gammalt straffredskap (se faktaruta). Särskilt roligt har det varit att så många tidigare gruvarbetare har besökt utställningen, flera av besökarna har varit födda på 1930-talet. Den äldsta jag pratade med var 95 år.
Nu är utställningen nedtagen. Vad befinner den sig nu och kommer den ställas ut igen?
– Ja, just nu finns största delen av utställningen hemma hos mig. Ännu är det inget bestämt om att visa den på fler ställen, men vi har lite olika idéer. Så förhoppningsvis blir det fler visningar.

Text: Mats Wingborg
Foto: Linnea Garli

Fakta. Trämärren

Trämärren eller trähästen var ett straffredskap som i regel var utformad som en hög träbock med spetsig rygg. Den straffade fick i regel sitta några timmar med bakbundna händer. Straffet kunde skärpas genom att tyngder fästes fast vid ”ryttarens” fötter.

Det är svårt att föreställa sig hur det förr kan ha sett ut, när man sätter sig med sin kaffetermos och tittar ut över klarvattensjön. Inte många känner i dag till vilka borrarna, skjutarna, brytarna, iläggarna, skrädarna, mottagarna, spelstyrarna, konstvaktarna, gruvbyggarna eller borrsmederna var. Eller deras hustrur som sorterade malmen. Eller deras dysenterisjuka barn. I dag står gruvorna vattenfyllda, inhägnade ärr i berggrunden.

Utdrag ur skriften Gruvstrejken i Persberg – 150 år, framtagen av Linnea Garli och Jan Kruse.