Svetlana Aleksijevitj – ett författarskap som alltid är i tiden

”Vi lät oss glatt lastas ombord. Raskt. Under skämt. Jag minns att vi skrattade mycket … Jodå … Vart skulle vi åka? Det visste vi inte. Egentligen var det inte så viktigt för oss vad vi skulle göra. Bara vi kom till fronten. Alla skulle kriga, vi också.”

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Rösten kommer ur den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte, först utgiven 1985. Här samsas en mängd röster från frontlinjen i kriget mot nazisterna under 1940-talet. En mängd av den miljon kvinnor varav många frivilligt tjatat sig till en plats längst fram i striderna. De är tonåringar, skolflickor, som på kort tid åldras många år i kampen för något större än dem själva – fosterlandet.

I juni 1941 invaderade omkring 4 miljoner av Hitlers soldater Sovjetunionen längs en 300 mil lång front. Operation Barbarossa anses vara den största militära operationen någonsin. Man överraskade den sämre rustade Röda armén och ryckte snabbt fram mot Moskva. Men så kom den ryska vintern, och den var den nazityska armén inte beredd på. Tysklands krigslycka började vända. Till slut vann Sovjetunionen mot nazisterna och avgjorde därmed Europas öde — men med stora förluster; omkring 20 miljoner människor, varav hälften var civila, dog.

Det är, bland annat, den erfarenheten Putin nu missbrukar i sitt angreppskrig mot grannen Ukraina när han talar om en ”avnazifiering”.

Efter kriget uppmanades kvinnorna att inte prata om kriget, för – vem skulle vilja gifta sig med en kvinna som varit som en man? Eller varit så mycket med män under så lång tid? De bemöttes med misstro och förakt, deras upplevelser föll i glömska. Men så – i slutet av 1970-talet kontaktades de av författaren Svetlana Aleksijevitj:

”Flickorna från år 1941… Det första jag vill fråga: Hur blev de sådana de var? Varför var de så många? Hur gick det till när de bestämde sig för att ansluta sig till männen och gripa till vapen – för att skjuta, minera spränga, bomba och döda?”

Kvinnorna började, fyrtio år efter kriget, att berätta. Om sina år som sjukvårdare, krypskyttar, signalister, partisaner, kaptener och piloter. Om att marschera i fem nummer för stora stövlar i sträng rysk kyla, om att under kulregn släpa sårade karlar dubbelt så tunga som dem själva, om att bli klappade på huvudet som små flickor, om att efter flera år iklädda mansuniformer utan ordentliga underkläder och mensskydd längta efter att få locka håret.

Hundratals intervjuer, tusentals meter kassettband och åratal av arbete ledde till första utgåvan av Kriget har inget kvinnligt ansikte, den första i dokumentärroman-sviten Utopins röster – Historien om den röda människan.

Det är tung läsning men inte på grund av språket, för det är inte svårt att ta till sig. Berättelserna är korta, en del bara några meningar, andra några sidor. Nej i stället är det kvinnornas myllrande röster och vad som sägs mellan raderna som ger tyngden, ger liv. Gör lidandet synligt. Vardagsbestyren i en krigszon. Känslorna. Människorna. Och döden. Outplånliga minnen som helst aldrig borde ha formats:

”Jag har familj. En lycklig familj som håller ihop. Barn och barnbarn… Men jag lever kvar i kriget, hela tiden befinner jag mig där…”

”Ofta begravde man folk i skogen, under träden… under ekarna eller björkarna…

”Jag kan fortfarande inte gå i skogen. Särskilt inte om där växer gamla ekar eller björkar… Jag klarar inte av att vara där…”

”När kriget var över fortsatte jag att vara ute på spaningsuppdrag i säkert femton år. Varje natt. Ibland drömde jag att kpisten inte fungerade och ibland att vi blev omringade. Jag vaknade av att jag gnisslade tänder. Jag försökte minnas var jag befann mig: där eller här?”

”Men jag skulle vilja glömma. Jag skulle vilja…, säger Olga Vasiljevna sakta, nästan viskande. – Jag skulle vilja leva åtminstone en dag utan kriget. Utan våra minnen av det… En sådan dag skulle jag åtminstone vilja ha…”

Varför ska man läsa detta, läsa gamla krigsskildringar ur en verklighet som väl de flesta hoppas aldrig behöva uppleva, igen eller någonsin? Därför: Hennes böcker blir inte gamla. Att läsa Aleksijevitj är att förstå något mer om världen, om människan. Om Rysslands/Europas historia. Om det mänskliga psyket, om vad övertygelse och kollektiva handlingars kraft kan leda till – om det så är nödvändig motståndskamp eller något som enbart skadar inte bara de man slåss mot utan även en själv och ens anhöriga för decennier framåt.

Det är att tvingas bli påmind om att krig inte är något som tar slut när det tar officiellt slut. Det lever vidare i människor. Oavsett om det så är människor från Ukraina, Syrien, Afghanistan, Vietnam, Iran, Somalia eller forna Jugoslavien. Det lever kvar bland oss, hos er arbetskamrater som har flytt, som har stridit, som har anhöriga som dödats och som har sett era hem utplånas, som har behövt samla livet i en kappsäck och behövt börja om. Och det kan leva kvar i fyrtio år eller mer. Man kan ställa sig frågan: Varför tillåter vi det att ske igen och igen när vi vet vilka ohyggliga följder det får, inte bara materiellt eller fysiskt utan också i människors inre?

Det ryska folket förenas av tusen band till det ukrainska folket. Det ryska folket vet i köttet vad krig vill säga. Hoppas att det ryska folket reser sig och får ett slut på det som nu pågår.

Jag vill varmt rekommendera alla Aleksijevitjs böcker. Börja med den här.

Text: Linnea Garli, lokförare och förtroendevald i Seko Stockholm
Foto: Margarita Kabakova

Fakta. Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj föddes 1948 av en far från Belarus och en mor från Ukraina. Hennes ukrainske morfar dog vid fronten under andra världskriget.
Hon bor i Minsk, Belarus.
På grund av sina texter har hon flera gånger utsatts för påtryckningar av Lukasjenkoregimen och tvingats i exil. Hon har bland annat levt som fristadsförfattare i Göteborg.
Hösten 2020 hotades hon att fängslas på grund av sitt engagemang i det samordningsråd som arbetar för ett öppet och demokratiskt styre av Belarus.
2015 tilldelades Aleksijevitj Nobelpriset i Litteratur.

Tips. Sviten Utopins röster – Historien om den röda människan:
Kriget har inget kvinnligt ansikte (1983/1985) – om kvinnorna i Röda armén under andra världskriget.
De sista vittnena (1985) – om de sovjetiska barnens erfarenhet av andra världskriget.
Zinkpojkar (1989) – soldater och soldatmödrars berättelser om Sovjetunionens krig i Afghanistan.
Bön för Tjernobyl (1996) – Om tiden efter kärnkraftshaveriet i Tjernobyl. En av de viktigare inspirationskällorna till HBO-serien Tjernobyl från 2019.
Tiden second hand (2013) – Om livet efter Sovjetunionens upplösning och de många människorna som inte längre orkade leva när utopin krasats sönder.

Andra läser

Nyheter

”Därför har vi rätt i striden om tågvärdarna”

Rainer Andersson, ordförande i Seko Pendelklubben, är en frontfigur i kampen för att tågvärdarna på pendeltågen ska behållas. Det är också en stor fråga i valet, eftersom både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hävdar att tågvärdarna ska behållas medan den styrande majoriteten i Regionen, det vill säga M-L-KD-C-MP, har godkänt att de ska tas bort. Första Linjen ställer frågor till Rainer Andersson för att komma under ytan och förstå hur resonemangen går.

Krönika

Stefan Pagliarini: Marknaden – vår tids religion

Det råder i dagens Sverige en närmast religiös övertro på marknaden. Istället för att driva verksamheten själva hyr stat, kommun och landsting ut den till mer eller mindre seriösa aktörer vars enda syfte är att fylla den egna kassakistan.