En tes i din nya rapport är att kritiken mot globaliseringen förflyttats från syd till nord och från vänstern till högern. Vad har hänt?
– Vi kan gå tillbaka till 1999. Då hölls ett toppmöte med den nya världshandelsorganisationen WTO i Seattle i USA. I samband med mötet protesterade en livaktig ”antiglobaliseringsrörelse”. Där deltog bondeorganisationer från syd, med Via Campesina i spetsen, som menade att deras jordbruk hotades av skattesubventionerad mat från Europa och USA. Andra som protesterade menade att liberaliseringen av handeln hotade miljö, klimat och mänskliga rättigheter. Det gemensamma slagordet löd ”globalisering nedifrån”. Dessa röster finns förstås kvar, men de har försvagats markant. Istället har kritiken av globalisering och frihandel tagits över av en främlingsfientlig och protektionistisk höger med Donald Trump som frontfigur. Men det är en annan typ av kritik, där förhoppningen är att stärka den egna nationen, inte att ta globalt ansvar för klimatet, minskad fattigdom och mänskliga rättigheter.
Varför fick vi en snabb globalisering?
– Det handlar både om tekniska och politiska förändringar. Jättelika fartyg lastade med containrar gjorde att transporterna av varor sjönk som en sten. Den digitala utvecklingen har gjort att det går att kommunicera med människor över hela världen utan någon egentligen kostnad. Sedan har vi haft en politiskt beslutad avreglering av kapitalrörelser och handelsregler. I Sverige avreglerades den tidigare ganska strikta kapital- och valutamarknaden i november 1985.
Bidrog de nyliberala strömmarna till utvecklingen?
– Nyliberalism och globalisering är skilda företeelser, men de trivs i varandras sällskap. Det som hände var att den nyliberala dogmen besegrade både keynesianska och socialistiska synsätt redan innan begreppet globalisering började användas. I Sverige fick vi en marknadisering och privatisering inom en mängd områden, som järnväg, skola och apotek. Detta var förstås inte nödvändigt. Notabelt är att nyliberala företrädare fick sällskap med den ”tredje vägens” socialdemokrater. Förgrundsfigurer som Tony Blair, Gerhard Schröder, Göran Persson och Bill Clinton omfamnade den nya tidsandan med stor entusiasm.
Åter till globaliseringen, eller till det som ofta kallades för hyperglobaliseringen. Du nämner folkliga rörelser som protesterade, men kritiken kom väl även från akademiskt håll?
– Absolut, det fanns flera ledande nationalekonomer som varnade för riskerna. De som särskilt bör nämnas är de amerikanska ekonomerna Joseph Stiglitz och Dani Rodrik. Stiglitz betonade att frihandeln inte bara skapade vinnare utan också förlorare. Däribland menade han att de finansiella marknadernas större betydelse har lett till växande klassklyftor och ett minskat spelutrymme för rättvisa skatter och välfärdspolitik. Rodrik ifrågasatte om det verkligen var frihandeln och avregleringen som låg bakom den ekonomiska utvecklingen i länder som Sydkorea, Singapore och Indien – för att inte tala om USA, Europa och Japan. I en senare bok gick Rodrik ännu längre i kritiken och ifrågasatte om det gick att förena hyperglobalisering med minskade klassklyftor och politisk demokrati.
Och vad händer nu. Vad innebär det att högern tagit över rollen som antiglobalist?
– Ett tydligt tecken är Trumps politik. Det nya är inte bara de enorma tullhöjningarna, bland annat på stål och aluminium, något som drabbar både EU och mängder med amerikanska företag som är beroende av importerat stål och aluminium. Det nya är det ny merkantilistiska budskapet: export är bra, import är dåligt. Buy American! Handelspolitiken uppfattas som ett nollsummespel: antingen vinner du eller jag. Även i Europa råder protektionistiska stämningar. Som svar på Trumps tullhöjningar redan 2017 svarade EU med att höja tullarna på varor som ansågs inrikespolitiska känsliga i USA. Istället för att låta konsumenter och producenter i USA betala högre priser på varor med högt importinnehåll valde EU att acceptera inviten och delta i ett handelskrig där förlorarna är betydligt fler än vinnarna. Vad som händer i framtiden återstår att se. Men höjda tullar får vi nog leva med.
Vad kan vi dra för politiska slutsatser?
– Staten har gjort renässans i den ekonomiska politiken. Argumenten varierar, men i både USA och EU handlar det om nationell säkerhet och om att möta hoten från Kina. En del av detta är säkert klokt. Exempelvis kan klimatvänlig teknik behöva offentligt stöd. Men det finns också stora risker med att låna pengar till allehanda dyra satsningar. Risken är att pengar används till stora prestigeprojekt som varken är privatekonomiskt eller samhällsekonomiskt lönsamma. Min tilltro till EU-kommissionens eller den svenska regeringens industripolitik är begränsad. För tillfället känner jag en viss oro när både en reformistisk vänster och delar av den nationalistiska högern blivit statskramare. Den fråga vi bör ställa oss är inte bara ”vad kontrollerar staten?” utan också ”vem kontrollerar staten?”.
Text: Mats Wingborg
Foto: Wikimedia commons
