Vi i tunnelbanan är nu inne i vår tredje upphandling och har på nära håll upplevt stressen som en sån upphandling kan innebära för personalen. Man vet inte vad som kommer hända med ens jobb eller om avtalet kommer att ändras.
Den senaste tiden har vi sett tre upphandlingar som gått väldigt fel där folk förlorat sina jobb. Först kontrollanterna, sedan konduktörerna på spårvagnarna och nu senast pendelstädarna. Samtidigt så har andra företag anställt. Tidigare sågs SL som en trygg arbetsplats där du kunde jobba hela livet även om ens egna roll försvann. I en större organisation finns det alltid luckor att fylla någonstans.
Förr i tiden så fanns det också en bättre kommunikation mellan de olika trafikslagen och på vissa platser delade man mäss med varandra. Detta gjorde att man snabbt fick reda på ifall det var något problem på t.ex. pendeln, och då snabbt kunde göra något för att hjälpa till. Nu är det ofta trafikanter som berättar för oss om pendeln har förseningar. Detta trots att jag som kundservicevärd i tunnelbanan står i samma uniform som pendelvärdarna på samma station. Vi är inne på olika radiokanaler och har därmed inte kontakt med varandra. Om inte ens två företag inom samma koncern klarar av att prata med varandra, hur tror ni det då går vid en bussförsening där det är ett helt annat vinstdrivande företag som sköter driften?
Även kontakten mellan chefer och oss fackligt förtroendevalda har minskat trots att antalet chefer har ökat. Detta beror på att chefernas mandat att fatta beslut så gott som helt dragits in. Allt skall numera skötas centralt på huvudkontoret. De som sitter mitt emot oss i förhandlingarna är folk som aldrig har kört tåg eller suttit i en spärr och de bygger oftast sitt resonemang helt på statistik från en dator.
Inte ens våra scheman skapas för hand numera vilket har gjort att det har blivit sämre scheman för varje år. Bakgrunden är att man optimerar det för ekonomisk vinning där arbetsmiljövinkeln helt går förlorad. En stationsvärd kan under en vecka sitta på tio olika stationer och spendera en stor del av sin arbetstid på ett tåg mellan sina olika stationer. Detta leder i sin tur till att kundservicen blir sämre eftersom stationsvärdarna saknar den lokalkännedom de tidigare hade när de som max satt på tre olika stationer på en arbetsvecka.
När vi från fackligt håll ifrågasätter den ekonomiska vinningen i att ha en person åkandes över hela stan istället för arbetandes på en station så pekar företaget på planeringssystemet, som ”säger att det blir billigare på det sättet”.
Viktor Risling,
kundservicevärd i tunnelbanan
Foto: Ira Afanasyeva/CC
