Ljudet av vibrerande tågskenor blir starkare. Det hörs att ett tåg närmar sig genom tunneln mot plattformen. Det sista tunnelbanetåget närmar sig stationen i Bergshamra. Klockan är fem minuter över ett och det är tidig onsdagsmorgon. Snart ska stationen stängas för att åter öppna klockan fem på morgonen.
På perrongen står stationsvärden Jacinda Bröms, för det mesta kallad Jesse. Hon arbetar ensam på stationen under natten. Nu tar hon emot det sista tåget för att sedan låsa och stänga stationen. Hon kommer att följa passagerarna till utgången. Sedan kommer en ny arbetsuppgift att ta vid. Under timmarna som stationen är stängd ska hon först sopa plattformen och biljetthallen. Sedan städa hissarna, toaletterna och personalutrymmena. För att så småningom öppna stationen igen.
Det sista tåget glider in på stationen. Ett tiotal passagerare kliver av. Två unga studentskor har varit på krogen. De samtalar och småskrattar. Klappret från skorna skapar ett svagt eko. En äldre pensionär som besökt en bekant doftar starkt av tobak och går med bestämda steg.
Ut ur tåget kliver också en man som heter Diva. Han går sakta med stapplande steg efter perrongen, leende, med utsträckta armar och omfamnar Jesse.
– Jag älskar att prata en stund med henne, säger Diva.
Passagerarna åker upp i den branta rulltrappan. Jesse åker sist samtidigt som hon småpratar med Diva. Hon kontrollerar att inga passagerare finns kvar på perrongen eller i hissarna. Den sista som lämnar stationen innan Jesse låser dörrarna är Diva.
– Han är en av mina stammisar. Jag har lärt känna många i Bergshamra genom mitt jobb. Det handlar om människor i alla åldrar som stannar och pratar med mig. Ibland har jag tid att växla några ord. Det är stammisarna som gör att jag tycker om mitt jobb, säger Jesse.
Både under tiden kring midnatt och under de tidiga morgontimmarna händer de att resenärer stannar för att prata med Jesse. En del hälsar en första gång och säger något mer nästa gång.
– Men de som är på väg hem sent på natten är ofta mer pratsamma än de som tvingas gå upp tidigt för att resa till jobbet. De ser ofta gråa och trötta ut.
Jesse har arbetat natt vid tunnelbanestationen
i Bergshamra i åtta år. Det är inte konstigt att hon har bra koll på den del av den lokala befolkningen som ofta rör sig ute nattetid och tidiga morgnar. Under en period gjorde Jesse ett avbrott i arbetet vid Bergshamra och jobbade natt vid stationen vid Tekniska högskolan. Det tyckte hon inte alls lika mycket om, därför sökte hon sig tillbaka till Bergshamra.
– Det var så många fulla studenter där. Inte alls lika roligt. Under den tiden fick jag också bara en stammis. Här i Bergshamra har jag många. Men ännu värre är det vid stationen vid Medborgarplatsen och T-Centralen. Där har jag jobbat vid något enstaka tillfälle, men det är olidligt påfrestande.
Det finns samtidigt en nackdel med att arbeta natt vid en liten station som Bergshamra. Det är ett ensamjobb. Vid de större stationerna finns mer personal nattetid.
För det mesta har emellertid Jesse inga problem med att jobba ensam. Men det finns lägen när hon har känt sig utsatt. Den södra ingången till stationen stänger tidigare än den norra där hon sitter. Det betyder att det inte går att komma in den södra vägen, däremot kan passagerare gå ut där. Ibland har det hänt att någon ställt upp dörren för att senare kunna ta sig in.
– Inte sällan har det varit missbrukare och uteliggare som kommit in den vägen. Vid några tillfällen har det varit riktigt obehagligt. Som när jag blev jagad av en missbrukare med kanyl. Då har jag fått ringa till trygghetscentralen efter vakter.
Jesse vet vad hon talar om. Hon är aktiv i Seko och skyddsombud. Hon har kunskaper om säkerhetsrisker, men också om ergonomi och farliga kemikalier. Och hon tycker att arbetsgivaren MTR borde engagera sig mer i personalens arbetsmiljö.
– Under årens lopp har jag haft många arbetsgivare. Först SL. Sedan Connex, dotterbolag till franska Veolia. Därefter Veolia. Och nu Hongkongbaserade MTR. Det har successivt blivit sämre när det gäller engagemanget för personalen. Nu är vi mest siffror i ett stort system.
En annan aspekt av Jesses jobb är att hon ständigt arbetar natt. Arbetsmiljöforskning visar att nattarbete kan tära på hälsan. Det håller Jesse med om. Hon säger att nattarbete är tungt och på sikt slitsamt på kroppen. Det förstärkts genom den hårda arbetsbördan under natten. Emellanåt händer det också att Jesse blir tvungen att vända på dygnsrytmen. Det är alltid väldigt ansträngande.
– Jag hatar det, säger hon med eftertryck.
För att slippa vända på dygnet fortsätter därför Jesse att vara uppe på nätterna och sova på dagarna även när hon är ledig. Som tur är har hennes man också sena arbetstider, så de kan någorlunda samköra sina tider.
Även när hon är ledig vaknar Jesse för det mesta sent på eftermiddagen eller tidigt på kvällen. Inte sällan går hon och hennes man, Erik Bröms, på nattbio, men som för henne snarast är morgonbio. Hon brukar också umgås med andra vänner som också arbetar natt. Ibland träffas de mitt i natten och lagar massor med mat. Middagen brukar serveras vid fem på morgonen.
När Jesse har längre semester brukar hon ofta resa till USA. Hon och hennes man har varit där många gånger.
– Då slipper jag ändra dygnsrytm.
Nu är de sista passagerarna försvunna och stationen låst. Jesse börjar med att sopa golvet på andra sidan spärrlinjen vid den norra ingången. Hon sopar upp fimpar, tidningspapper, glasspinnar och damm. Under de närmaste timmarna ska städningen fortsätta i stationens alla skrymslen. Spärrlinjen ska poleras, glasen till personalutrymmet ska göras rena. Alla informationstavlor ska torkas av. Dörrar ska avfläckas och speglarna i hissarna ska rengöras.
I nattarbetet ingår också att fylla på material i spärrarna, allt från kvittorullar, biljettinformation till toapapper. En annan uppgift är att inventera material i servicediskarna och beställa nytt av det som saknas. Varje natt genomförs också tester av nödutrymningskommandon och säkerhetsfunktioner. Om något inte fungerar skickar Jesse en digital felanmälan.
Belysningen i stationen stängs aldrig av och den ödsliga stationen badar i ljus. En förutsättning för att det ska gå att städa effektivt. Jesse berättar att det varierar väldigt mellan olika nätter när det gäller hur smutsigt det är.
– Ibland ser det ut som ett bombnedslag. Då blir det stressigt och tungt. Andra pass är lugnare. En sak är säker. Ingen natt är den andra lik. Fast jag jobbar ensam.
Jesse har sett det mesta under nattpassen i tunnelbanan. Det är inte ovanligt att fattiga människor använder tunnelbanan för att flytta en del av sitt bohag. Egentligen är det förbjudet att ta med något som är längre än två meter i tunnelbanan. Men det är många som bryter mot den regeln.
– Det händer att människor flyttar stolar, bord och sängar i tunnelbanan. Ibland lämnar de kvar något på perrongen som de kommer på att de inte vill ha. Jag har hittat tv-apparater och mycket annat.
Tunnelbanan är inte heller bara ett färdmedel. Jesse säger att den också är sovplats, mötespunkt, fritidsgård och tyvärr ibland också toalett.
– Ja, ibland är det inte så kul att städa.
Under de år som Jesse har arbetat i tunnelbanan har hon också sett en förändring. Hon beskriver det som en ökad råhet.
– Lite mer våld, ett hårdare tonläge, en större utsatthet för de utsatta. Fler hemlösa som inte har någonstans att ta vägen. I synnerhet möter jag många pensionärer som är utfattiga och inte har någonstans att ta vägen.
Jesse är oroad över utvecklingen. Att råheten ska öka ännu mer.
– Men här i Bergshamra är det trots allt väldigt bra. Här har jag ju fått många vänner.
Jesse fortsätter att sopa. Om några timmar ska hon ta en kort matpaus innan hon ska öppna stationen igen. I en matlåda har hon pasta med köttfärssås.
Text: Mats Wingborg
Foto: José Figueroa
