Utdrag ur motioner till höstmötet

Posted · 1 Comment
Om a-kassan:

I knappt ett år fick skattereduktionen för medlemskap i facket och a-kassan överleva innan den åter togs bort i den M/KD-budget som röstades igenom. Eftersom a-kassans ersättning är så låg idag, har ett flertal fackförbund valt att teckna tilläggsförsäkringar som ger mer pengar till medlemmarna vid arbetslöshet. En kostnad som samhället gemensamt borde bära.

Om individuell lönesättning:

Att man en gång i tiden gått med på individuell lönesättning är en otrolig förlust för arbetarrörelsen. Inom kriminalvården och andra grupper inom LO-kollektivet har det under en längre tid visat sig att individuell lönesättning inte fungerar. Denna form av lönesättning är alltför knuten till marknaden och ger oskäliga löneskillnader beroende på när man anställs. Den ger även arbetsgivaren makt över lönesättningen vilket bidrar till en tystnadskultur, då det du gör ligger till last vid löneförhandlingar.

Om hyresrätter:

En bostad till ett rimligt pris borde vara en social rättighet för alla som bor i Sverige. Det måste byggas fler hyresrätter med rimliga hyror för att täcka upp behovet. Idag råder bostadsbrist i 240 av Sveriges 290 kommuner. Allra värst är bristen i och kring storstäderna.

Om januariavtalet:

I januariavtalets 20:e punkt framgår att Lagen om anställningsskydd (Las) ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna. [ … ] Ingen LO-medlem har något att vinna på dessa förslag på förändringar i Las. Varken fraser om globalisering, digitalisering eller en vilja att upprätthålla Sveriges konkurrenskraft försvarar ett sådant angrepp på hela arbetstagarkollektivet som lagförändringen skulle innebära. Syftet är inget annat än att via lagboken ge ännu mer makt till arbetsgivarna och skapa en rädsla bland arbetstagare att organisera sig fackligt, påtala brister och avtalsbrott eller kräva sin rätt.

Om behovet av investeringar:

Trots nedgång i konjunkturen har saken varit solklar för finansminister Magdalena Andersson – statsbudgeten ska fortsätta stramas åt. Stigande arbetslöshetssiffror, underfinansierad välfärd och nedgången infrastruktur borde vara skäl nog att bryta med det finanspolitiska ramverk som idag begränsar statens handlingsutrymme i ekonomin.

Om rätten till avtalspension:

Den utveckling som vi nu ser innebär att arbetstagarna har rätt att stanna kvar i arbete efter 65-årsdagen. Åldern höjs successivt nu fram till 69 år 2023. Rättigheten att stanna kvar i arbetslivet är bra för dem som orkar och vill fortsätta arbeta, men arbetsgivarna borde fortsätta betala in tjänstepension i samma omfattning som för arbetstagare som inte fyllt 65.