Mycket hände i världen 1989. På Nationalmuseums höstutställning får besökaren en överblick i ett pärlband av händelser såsom fatwan mot Salman Rushdie, apartheids sönderfall i Sydafrika och den samtida, då banbrytande, feministiska konsten. Mest präglas utställningen av protesterna på gatorna i Bukarest såväl som i Prag och Berlin. De avskräckande våldsamheter som tidigare under året inträffat på Himmelska fridens torg i Peking bidrog till att övergången från kommunismen blev fredligare i Östeuropa. I många av systemen valde regimerna att avstå från att använda det brutalaste våldet.
Fotografier och politiska propagandabilder ackompanjeras av texter som objektivt försöker beskriva händelserna, men riktigt objektivt går det inte att se på året 1989. Det var då östblockets fall mer eller mindre kunde konstateras och kampen mellan de båda systemen kapitalism och kommunism kunde anses vara över. Statsvetaren Francis Fukuyama proklamerade denna tid som ”historiens slut”. Kapitalismen och den fria marknaden hade segrat. Enligt Sovjetunionens sista ledare Michail Gorbatjov var Tjernobyl-katastrofen 1986 det egentliga slutet för Sovjet. Bristerna blev synliga och problematiken med den centrerade makten från Moskva blev tydlig för omvärlden.
Bilderna från Ukraina där människor badar i en förgiftad sjö hade kunnat vara från 1959 likväl som 1989. De ger intrycket av att tiden länge stått still och att stagnationen i ekonomin likväl som i arkitekturen och de estetiska uttrycken bäddar för den samhällsomvandling som står för dörren. Då dörren sedan öppnades jublade förstås den nyvalda amerikanska presidenten George Bush. 30 år senare, 2019, ser många polska och tjeckiska invånare på Lech Walesa eller Václav Havels försök till demokratisering och att öka ländernas välstånd som misslyckade. I nyligen gjorda undersökningar bland medborgare i Östeuropa, då vissa av de tillfrågade inte ens var födda 1989, svarar närmare hälften att de har en positiv bild av ledare som Stalin och Ceausescu. Även detta får ses som en besvikelse över utvecklingen.
1989 var dock inte bara politik. Också den tidstypiska musiken, designen och konsten ryms inom utställningens ramar. Innehållet kan uppfattas som spretigt men lämnar det samtidigt öppet för besökaren själv att dra en röd tråd genom de olika delarna. För den yngre besökaren är 1989 historia och det kan nog vara slående hur en dator eller ett tv-spel såg ut jämfört med dagens motsvarigheter. Den äldre besökaren kan nog bli nostalgisk, om än på ett mer vemodigt sätt. Liksom i Östeuropa finns strömningar idag som storögt ser tillbaka på det gamla Sverige, folkhems-Sverige, som kanske nådde sitt absoluta slut i samband med 90-talskrisen. En bild av ett jämlikare Sverige, där man inte behövde låsa ytterdörren och där den som ville flytta hemifrån fick hyra en etta redan nästa dag. Nåja. För somliga kan nog dåtiden få ett skimmer som kanske inte riktigt stämmer med den verklighet som egentligen var.
Text: Monika Roll
Foto: Nationalmuseum och Monika Roll
Utställningen 1989 pågår på Nationalmuseum 5 september 2019–12 janu
