Vart är facket på väg?

För nästan 25 år sedan fick Karin Åkersten jobb på Roslagsbanan. Det blev också startskottet för hennes fackliga bana. Ännu tidigare hade hon jobbat i tunnelbanan. Idag är hon ordförande både för Seko Stockholm och för LO-distriktet i Stockholm.

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Hur har villkoren för fackligt arbete förändrats under de år som du varit aktiv?

– Det har skett många stora samhällsförändringar som också har påverkat villkoren för facket. Successivt har de antifackliga stämningarna blivit tydligare. Det började redan 2007 när den dåvarande alliansregeringen gröpte ur a-kassa, vilket ledde till ett fackligt medlemstapp. Idag kommer attackerna mot facket från många håll; från nyliberaler, högerradikala och från arbetsgivare. Samtidigt är grundfajten ungefär densamma; att organisera, att få fler att engagera sig och att försvara de anställda villkor i förhandlingar med arbetsgivare. 

En sak som slagit mig som redaktör för Första Linjen är att alla upphandlingar tar mycket facklig energi. Inte minst gäller det för Seko i Stockholm. För tillfället sker flera upphandlingar inom spårområdet som engagerar många klubbar och Seko Stockholm.

– Absolut, det är en stor fråga för oss. Däribland handlar det om att garantera att personalen får vara kvar när ett nytt företag tar över ansvaret för en verksamhet, men förstås också att arbetsvillkoren inte försämras. Sedan ser vi hur våra klubbar gång på gång måste omorganiseras i samband med upphandlingar och byte av arbetsgivare. Vi organiserar hos till stor del efter motparten och när till exempel en gemensam arbetsgivare ska ansvara för driften av många av lokalbanorna, då behövs en sammanslagning av klubbar. Sedan beror sådana här förändringarna inte bara på upphandlingar, utan också på att företag styckas upp, det är ett skäl till att flera postklubbar i Stockholmsregionen nu går samman. 

Det du beskriver är att arbetsgivarna byts ut och ändrar sin struktur och att den fackliga rörelsen får dansa efter deras pipa.

– Ja, så är det till stor del. Sedan är det uppenbart att systemen med upphandlingar inom bland annat spårtrafiken kommit till vägs ände. Upphandlingarna är förknippade med enorma kostnader och segdragna överklaganden och för de anställda blir det en otrygghet att återkommande byta arbetsgivare. När jag en gång i tiden jobbade i tunnelbanan drevs den av SL. Några år senare inleddes de första upphandlingarna av spårtrafiken. Faktum är att även många inom Seko då tänkte att det kanske kunde vara något positivt. Nu har vi sett konsekvenserna och är betydligt mer kritiska.

Foto: José Figueroa.

Du nämner både att grundfajten handlar om att organisera och att den fackliga verksamheten allt oftare måste omorganiseras för att följa upp arbetsgivarnas organisatoriska förändringar. Hur går resonemangen inom Seko om detta?

– Det finns två linjer internt inom Seko i synen på det lokala fackliga arbetet. Den ena går ut på att vi måste lätta på bördan att vara lokalt aktiv, att mycket av administration bör flyttas till en annan nivå så att de lokalt aktiva kan koncentrera sig på att värva medlemmar och driva frågor gentemot arbetsgivaren. En annan linje är att klubbarna ska vara självbestämmande och ha ett starkt förhandlingsmandat och att förbundet inte bör ta över uppgifter som sköts av klubbarna. Jag är själv ganska pragmatisk och tror att det behövs många lösningar som är anpassade till de lokala förutsättningarna. Men jag ser det som avgörande att behålla ett starkt lokalt engagemang. Det som är mest relevant för medlemmarna är ofta vad som sker på lokal nivå. Sedan kan det i nästa skede leda till ett bredare tvärfackligt engagemang och till insikter om betydelsen av facklig-politisk samverkan.

Läs mer:
Enkät: Vart är fackföreningsrörelsen på väg?

Seko Stockholms medlemstal ökar något, men samtidigt är det svårt att nå många, inte minst gäller det de unga. Vad kan man göra?

– Det är inte en sak som behöver göras, utan många olika saker. Som jag redan nämnt tror jag det är avgörande att facket är synligt lokalt, att de anställda på en arbetsplats vet vilka som har fackliga förtroendeuppdrag. Just därför är det också viktigt att facket får fortsätta att utse skyddsombud. Sedan har vi i Seko Stockholm särskilda satsningar för att nå unga, kvinnor och utrikes födda. Däribland har vi två kommittéer som arbetar med dessa frågor och som bland annat arrangerar seminarier. Över lag tror jag det är viktigt att sänka trösklarna. Det ska inte ställas orimliga krav på dem som åtar sig ett uppdrag. Sedan är det viktigt att de med fackliga uppdrag lyssnar på vad andra har att säga. Inte minst måste vi lyssna på de unga.

Det är en ganska tung och ganska dyster bild som du ger av antifackliga stämningar och ett alltmer uppstyckat och söndersmulat arbetsliv, samtidigt pekar du på vissa positiva saker, som att Seko Stockholm växer. Finns annat som är positivt?

– Ja, flera saker. Utan tvekan har Tesla-konflikten skapat en vitaminkick och mobiliserat den fackliga rörelsen. Det är IF Metall som driver konflikten, men även företrädare för andra förbund, däribland Seko, deltar som strejkvakter. Sedan händer det många spännande saker inom fackföreningsrörelsen. LO ska välja en ny ledning och Seko har kongress nästa år. Rätt skött kan både dessa saker bidra till mobiliseringen och att lyfta fackliga frågor.

Text: Mats Wingborg
Foto: José Figueroa

Andra läser

Debatt

Upphandlad trafik är en återvändsgränd

Frågan om egen regi i kollektivtrafiken är för viktig för att slarvas bort. Nu krävs krafttag för att få till den kursändring som den genomprivatiserade trafiken i Region Stockholm behöver, menar Vänsterpartiet.