Krönika: Vi ska beväpna oss!

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Jo, jag vet – det kan säkert vara förödande i framtiden om man vill ha en politisk karriär att citera nån gammal punklåt; idag verkar det vara värre än att ha spöat folk eller knarkat. Men man behöver ta till kraftiga saker ibland, för nu ska vi prata om valet som var, och om vad det innebär för oss som fortfarande tror på fackföreningar.

Utan att gå in i detalj på valresultatet kan man konstatera att det finns en massa människor som i riksdagsvalet röstar på partier som inte gillar fackföreningar. Det är ingen åsikt, det är fakta. Det har alltid funnits en massa konservativa jobbare som röstar mot sig själva, så det är i sig inget märkligt; de prioriterar annat helt enkelt. Och det kan jag leva med.

Vad jag inte kan stå ut med är att så många LO-medlemmar faktiskt inte har koll på bitarna längre. Vem som bestämmer, hur lönen skapas, vad som är anställningstrygghet, hur man avsätter till pensionen, eller – faktiskt – vem som är huvudman för den verksamhet man själv jobbar i.

Under valet träffade jag tunnelbanepersonal som trodde att regeringen styrde över den, vårdpersonal på KS som trodde regeringen styrde över NKS, pensionärer som trodde kommunen bestämde om cancervården, barnlediga som trodde regeringen bestämde över barnomsorgen. Och detta då förutom att de inte hade koll på MBL eller LAS.

Nu kanske vän av ordning vill påstå att MBL och LAS behöver man inte ha koll på, för det har man facket till.

Det är en åsikt man kan ha om man jobbar på ett företag som sköter sig, där det finns en facklig organisation, där man ändå vet det mest basala – nämligen att man ska ringa facket om chefen vill sparka en, om lönen är fel, om man inte får semester. Men jobbar man inte på ett sånt företag är det nog bäst att man har koll själv, för annars blir det bekymmer, sanna mina ord (jag har jobbat på såna firmor).

Och det är det vi ska beväpna oss med – kunskap. Det låter väl proggigt och präktigt och sjuttiotaligt? Men faktum är: vår styrka har alltid kommit ur att vi kunnat saker, lärt oss, delat med oss av erfarenhet, och idag ser vi verkligen att vi har tappat det.

Var det bättre förr? Väldigt mycket var det inte, men kunskapen om samhället och våra rättigheter var större, eftersom vi inte – bekväma som vi gärna är – kunde välja nån dokusåpa eller Netflix istället. Man kom liksom inte undan samhällsdebatten på den tiden, och därmed blev också kunskapsnivån högre. Det är inte heller en åsikt. Det är fakta.

Under väldigt många år har vi haft en gynnsam samhällsutveckling, också på arbetsmarknaden. Lönerna har ökat, vi har nått längre än vi kunde tro för trettio år sen (jag var med då), men det krävde också en massa kunskap. Så vad händer när den grundläggande kunskapen om arbetslivet bara finns hos några på ”facket” och i övrigt hos näringslivet, och deras betalda partier?

Jo, då kommer sjuttiotalet krypande tillbaka, och inte de där proggiga, präktiga delarna, utan de fula, orättvisa, eländiga, otrygga delarna. Därför att så många av våra medlemmar (och ickemedlemmar naturligtvis, som åker snålskjuts på kollektivavtalen) faktiskt_inte_förstår_vad_som_händer.

Vi måste verkligen prata om det här, ändra på det. Kanske ett litet quiz i varje nummer om våra rättigheter, om LAS, om TFA (nu kommer några muttra, vadå TFA?), om semesterlagen, om uppsägningstid. Prata om det på rasterna – och inte bara om det. Prata om samhället, om vem som bestämmer över vad, vem som tjänar pengar på andra, vart vinsterna tar vägen, hur det ska bli när vi blir gamla.

För om vi inte gör det kommer de gamla onda tiderna tillbaka. Och det börjar nu, efter valet där människor trodde att kollektivtrafiken styrdes av Löfven.

Beväpna er!

Text: Calle Fridén, byggnadsarbetare
Illustration: Petter Evertsen

Andra läser

Utrikes

Argentina: Från tragedi till något ännu värre 

José Figueroa är fotograf och tar bilder för Första Linjen. Han är uppvuxen i Córdoba i Argentina och kan mycket om argentinsk politik.
I början av året reste han tillbaka till sin hemstad. Samtalen med släkt och vänner handlade ofta om presidenten Javier Milei.

Nyheter

Ny storklubb inom posten 

Den 18 mars kommer den nya storklubben Seko Posten Stockholm/Uppland att ha sitt första årsmöte. Den kommer att bestå av en sammanslagning av de sex tidigare klubbarna Stockholm syd/centrum, Stockholm norr, Uppland samt terminklubbarna i Årsta, Rosersberg och Utrikes (Arlanda). Den nya klubben kommer att få omkring 2 000 medlemmar.