Hur billig i drift kan en arbetare vara? Så billig som möjligt, svarar nog nio av tio arbetsgivare. Men hur billiga kan vi bli? Vi ska inte bara kosta så lite som möjligt, vi ska också vara tacksamma för att vi alls har ett arbete att gå till. Att fruktkorgen försvunnit, att vi får bekosta våra arbetskläder själva, att schemat gör att vi inte orkar annat än gå till jobbet och sen hem och vila, det är våra egna val. För det går ju alltid att göra bättre val, eller hur? Enligt arbetsgivarlogiken kan jag bara välja ett jobb med högre lön och bättre villkor. Jag kan ta mig ett jobb där avsättningen till pension är lite högre, och så vidare.
I det här numret av Första Linjen kan du läsa om Hans Wallin och andra anställda på posten som har så kallade dubbla vakter. I andra branscher, som inom äldreomsorgen, kallas samma fenomen för delade turer. Det är ett exempel på när arbetsgivaren inte anser sig ha råd eller vill betala för överflödig arbetskraft. Varför ha anställda som går sysslolösa på betald arbetstid? Bättre då att låta den anställde ta bördan och gå på dubbla arbetspass under dagen. Alltså börja tidigt på morgonen och sedan ha kanske så mycket som fem timmars obetald ”rast” i mitten och sedan tillbaka till arbetet på kvällen igen.
Jag minns att jag arbetade sådana pass när jag precis börjat jobba på tunnelbanan. Jag var 19 år och hade inga större problem med de delade passen. Inte mer än att jag tyckte att det var tråkigt att behöva hänga kvar på jobbet eftersom jag inte hann åka hem mellan passen och det var för kort tid för att hinna hitta på något särskilt. Det fanns och finns nog en kategori som tycker att delade turer är en förutsättning för att få livet att gå ihop – hundägare. I övrigt vet jag ingen som förespråkar det. Men vad spelar det för roll vad vi tycker och hur vi mår – vi som kör tågen, delar ut posten, ser till att samhället kan snurra? När valet kan stå mellan att gå med på delade turer eller få gå ner i arbetstid, då är det inte mycket till val för de allra flesta av oss.
När jag skriver det här har förhandlingarna om LAS just kraschat. Det är inte konstigt med tanke på att utredningen gav arbetsgivarna allt som de ville ha. Det som är obehagligt nu är att det enligt januariöverenskommelsen är politiken som ska sätta spelreglerna. Återstår att se vad som händer på den fronten. Det vi kan göra nu är att återta kontrollen över många av frågorna som ligger på bordet i den avtalsrörelse som just drar igång. En sådan fråga är det som Arriva i Skåne har ägnat sig åt på sistone. Där satte man det lokala avtalet ur spel och bestämde sig för att hyvla samtliga anställdas tjänster ner till 80 procent. Sådana rövarfasoner måste vi sätta stopp för och det är därför jag på sätt och vis ser fram emot höstens drabbningar. Vi är redo – nu tar vi fajten!
Karin Åkersten, ordförande Seko Stockholm
