Tora Bergström tar emot vid huvudentrén till Skansen. Det är novemberlov och långa köer till ingångarna. En stor grupp med barn hojtar entusiastiskt. En flicka säger att hon hoppas få se en varg. Det är visserligen mulet, men det är varmt och en idealisk höstdag för att besöka Skansen.
När kortbyxorna togs bort ur uniformen gick flera manliga förare till jobbet i kjol. Några veckor senare var shortsen tillbaka.
Telefonen ringer. Det är Enrique Obregon som jobbar på SL:s hittegodsavdelning. Där samlas saker som passagerare glömt på bussar och tåg inom Stockholms lokaltrafik. Nu ska ett callcenter-företag ta över verksamheten och det mesta är kaos.
Fastigheter, fonder, aktier, kursgårdar som borde varit våra – men som man sålt. I enlighet med tidsandan, och i kris när kortsiktiga beslut överskuggade långsiktigheten.
Första linjen presenterar sin kulturkanon, som för en gångs skull inkluderar arbetarrörelsen.
Känner du till det fackliga löftet? Det går så här: ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin, under några omständigheter, arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra. Vi lovar varandra detta i den djupa insikten om att om vi alla håller detta löfte så måste arbetsgivaren uppfylla våra krav”. Och genom ditt medlemskap i Seko skriver du under på detta löfte. Visst är det vackert?