Stefan Pagliarini: Dagen när solen försvann

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

Ett lätt brusande sorl fyllde öronen. Runt omkring mig i personallokalen skrattade och skojade kollegor och vänner. Solen sken och sommaren och semestern stod för dörren. Vi levde inte i något paradis men dagen var alltför fin för att tänka på det. Alltför fin för att tänka på hur mycket som hänt på de få år MTR drivit verksamheten och hur mycket som rivits ned. Vi hade sommaren, skrattet, galghumorn och varandra.

Ett par timmar senare är det som om solen försvunnit och kanske aldrig återkommer. Ansikten som lett, röster som skrattat blir tysta och stumma. Spända anletsdrag och hängande axlar. Ett bistert ansikte löser av mig. ”Hur är det?” Frågar jag. ”Har det hänt något?”

”Har du inte läst mailet?”, får jag till svar. ”Ja vi ska avvecklas, MTR ska ta bort tågvärdarna.” Jag gapar, hjärnan slutar snurra, kan inte ta in vad som hänt. Jag frågar igen men svaret förblir detsamma.

Med tunga ben går jag in i lokalen, luften är tung och svår att andas. Tystnaden härskar, det är som att gå in i en gravkammare. Jag går ett varv runt lokalen får en klapp på axeln frågande ögon når mig. ”Nej vi hade ingen aning!” Inga diskussioner eller riskanalyser har gjorts med fackklubbar eller skyddsombud. Jag känner mig som en svikare. Tio års fackligt arbete ned i köttkvarnen. Vad har det varit värt? För när det kommer till kritan har beslutet tagits över våra huvuden. Ett beslut taget av SL på uppmaning av MTR. Ett MTR som skapat sig ett allt starkare grepp om SL och dess verksamhet. En arbetsgivare som nu offrar sin personal för att klara sin vinst. Offrar säkerheten och uppdraget. Får samma betalning men minskade kostnader och SL de står för notan.

Jag borde kanske inte varit förvånad. Jag har ändå sett tecknen. Läst upphandlingsavtalet, sett budgetsiffror. Men det är något annat när det verkligen händer. När jag står där med gapande mun omgiven av tystnad, ångest och chock. Själv är jag oroad men mer för andra än för mig själv. Kollegor som jobbat hela sitt yrkesliv inom järnvägen kastas nu till vargarna för att våra ägare i Hongkong ska göra större vinst. Kostnaderna för projektet lär bli höga. Högre än SL beräknat. Köpa in och montera utrustning. Uppdatera elsystem på tågen. Och när det väl är gjort, kommer det ändå att fungera?

Kan en kamera ge första hjälpen, kalla på ambulans, informera om att vi rivit ledningen och att det är livsfarligt att lämna tåget? Kan en kamera se ifall en resenär stoppat huvudet mellan plattform och tåg för att leta efter sin telefon en mörk vinterdag? Kan en kamera hålla ordning ombord då vi har stora störningar eller ge service till resenärer? Kan en kamera övervaka och genomföra en evakuering av ett fullsatt tåg på 1 800 personer?

En lokförare har en uppgift. Att framföra tåget och hålla kontakt med trafikledningen. En uppgift som är svår och kräver omfattande tester av simultankapacitet. Det är många som inte klarar provet och inte antas och det med dagens uppgifter. Hur många skulle klara att dessutom ta över tågvärdens uppgifter? Fråga forskningen, vi är inte byggda för multitasking. Våra hjärnor måste släppa något för att fokusera på annat och om vi ska göra allt på en gång går det bokstavligen åt helvete.

På arbetsplatsen möts vi av glättade besked om hur bra projektet med kameror kommer att bli. Hur mycket bättre det kommer att bli när vi försvunnit. Vi uppmanas att börja sticka eller ta upp någon annan hobby för att stilla vår oro. Men när vi frågar vad som kommer att hända får vi inga svar. När ska försöken inledas, vilka ska omplaceras först, hur många erbjudanden får vi? MTR drar på svaret, alltmedan personalen mår sämre och sämre. Jag pratar dagligen med kollegor som går till jobbet med magont och ångest, själv är jag en av dem. Samtidigt är allt mycket osäkert. Riskanalysen som aldrig gjordes växer och växer och nu uppe på över 70 punkter. Lokförare kallas till arbetsplatsträffar där man uppmanas att, ”Hjälpa till” och lösa de problem som MTR själva saknar svar på. En verksamhet som körs ned i skiten för att ägarna i Hongkong ska tjäna några kronor till. Är det så vi ska ha det, är MTRs vinst det enda som har betydelse?

Text: Stefan Pagliarini, tågvärd och ledamot i Seko Pendelklubbens styrelse.

Läs mer:
Upprörda känslor efter besked om att tågvärdarna ska tas bort från pendeltågen
Förare protesterar mot beslutet att ta bort tågvärdarna – vill inte vara körlärare

Andra läser

MTR Mälartåg
Nyheter

MTR Mälartåg tar över Mälardalstrafiken

I december 2020 vann MTR Mälartåg uppdraget att köra Mälartågstrafik och ansvara för fordons- och depåunderhåll. SJ och Arriva som bägge deltog i upphandlingen överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm. För att resenärer inte ska bli drabbade av den juridiska processen som pågår har Mälardalstrafik genomfört en direktupphandling med MTR Nordic för nuvarande tåglinjer. Det nya avtalet gäller under två år, men med en möjlighet att förlänga avtalet under ytterligare två år.

Hamnarbetarna inom HKCTU håller ett strejkmöte i april 2013
Utrikes

Den fackliga rörelsen i Hongkong tvingas att upphöra med sin verksamhet

Den dominerande fackliga organisationen i Hongkong, HKCTU, lägger ner sin kamp. Det formella beslutet om att avveckla organisationen togs den 3 oktober. Orsaken är den snabbt eskalerande repressionen riktad mot organisationen. Det är emellertid inte bara HKCTU som slutat med sina aktiviteter, utan även flera andra folkrörelser. Det har blivit alltför farligt att vara aktiv i det civila samhället i Hongkong.