Jannis Konstantis föddes 1963 i Grekland. Hans mamma var städerska och pappan jobbade som byggnadsarbetare och sedan som konduktör i kollektivtrafiken i Aten. En händelse som skulle förändra Jannis liv var när studenter gjort revolt mot den USA-stödda militärjuntan 1973 och ockuperade Tekniska högskolan i Aten. Då var han bara tio år, men ändå begav han sig dit och beskådade storögt vad som hände. Många värderingar hade han med sig från sitt föräldrahem, men nu blev han röd på riktigt.
Långt senare skulle kärleken föra honom från Aten till Stockholm. Då var året 1988 och han fick jobb direkt, först på bageri och sedan på förskola och posten. Jobbet på tunnelbanan började han 1999. Nästan direkt fick han fackliga uppdrag. När den tidigare klubbordföranden Per Johansson fick sparken för 11 år sedan fick Jannis nästan direkt ta över uppdraget och som han har behållit sedan dess.
Klubb 111 är med sina 1 100 medlemmar den största inom spårtrafiken. Det betyder också att det alltid händer saker. Inte minst är det alltid många individuella ärenden.
– Det handlar om anställda som inte fått ut rätt lön, om rehabiliteringar, om uppsägningar och avskedanden, förklarar Jannis.
I klubben finns många olika kategorier av anställda; förare, stationsvärdar, kundservicevärdar, trafikledare och informatörer. Stationsvärdarna sitter vid spärrarna och kundservicevärdarna går runt på perrongerna vid större stationer och hjälper och informerar passagerare. Tidigare ingick också lokalvårdarna i klubben, men arbetsgivaren MTR förde över deras anställningar till dotterbolaget MTR F. Det innebar att de blev tvungna att bilda en egen klubb och förhandla fram ett eget kollektivavtal.
– Det var ett stort bakslag. Tillsammans i klubb 111 hade vi lyckats driva igenom stora förbättringar för städarna. Sedan lång tid hade de inte haft någon fixerad lönetrappa utan cheferna kunde godtyckligt besluta om individuell löneutveckling. Vi drev att städarna, precis som alla andra anställda, skulle ha en lönetrappa. Efter en lång kamp fick vi igenom det förslaget. Men nu bröts alltså städarna loss från klubb 111.
Inledningsvis gick det hela bra. Tillsammans med Carolin Evander, ombudsman vid Seko Stockholm, var Jannis Konstantis med och förhandlade fram avtalet för den nya klubben. Därefter bildades en ny klubb som tog över ansvaret för avtalet. Men sedan kom bakslagen. Den nya klubben rasade ihop och löstes upp. Jannis Konstantis har åter fått hoppa in för att bevaka klubbens intressen.
– Men förhoppningen är att städarna ska kunna bilda en klubb igen. Det är förhoppningsvis på gång.
Många av förhandlingarna med arbetsgivaren MTR handlar om hur kollektivavtalen ska tolkas. Enligt Jannis Konstantis utnyttjar företaget alla kryphål som de kan hitta. En sådan strid gäller förarnas möjligheter till raster och pauser. Enligt de bestämmelser som gäller ska förare ha rätt till en matrast efter fem timmars arbete och en paus efter tre timmars arbete.
– Detta har blivit en stor fråga. Arbetsgivaren menar att de följer kollektivavtalet, men i realiteten finns det ofta inte utrymme för raster och pauser om man ska hinna utföra alla arbetsuppgifter och det handlar inte bara om att köra tågen utan också att förbereda tågen innan avgång och förflytta sig mellan olika platser där man startar och slutar körningarna. I praktiken har strama scheman lett till att förare fått arbeta åtta timmar i sträck utan matrast.
Förhandlingssystemet inom MTR har förändrats under Jannis Konstantis tid som fackligt aktiv. Tidigare var förhandlingarna mer decentraliserade. Nu är det nästan alltid Faraj Abuiseifan, MTR:s förhandlingschef, som befinner sig på andra sidan bordet. Janis Konstantis möter honom ibland flera gånger i veckan. Vid det är laget känner de varandra väldigt bra, men de har inte blivit kompisar.
– Nej, svarar Janis Konstantis. Vi har en tydlig och rak kommunikation. Men det vore fel att bli kompis, jag skulle aldrig gå ut och ta en öl med honom efter jobbet. Det är viktigt att det finns en tydlig gräns mellan de fackliga företrädarna och arbetsgivaren. Gör det inte det finns det risk för att man låter de personliga relationerna färga hur förhandlingarna ska bedrivas.
Jannis Konstantis med rötter i Grekland kan samtidigt konstatera att det på den här punkten finns skillnader mellan den grekiska och den svenska fackföreningsrörelsen.
– Redan 1938 fick Sverige det så kallade Saltsjöbadsavtalet. Det innebär att relationen mellan fackföreningar och arbetsgivare blev mer reglerad. Den typen av regler är svagare i Grekland där de fackliga aktionerna är mer militanta. Sedan är den fackliga organisationsgraden långt högre i Sverige. Men när de fackliga organisationerna agerar ställer vanligen de flesta anställda upp, även de som inte är medlemmar stöder ofta facket och deltar i strejker och demonstrationer.
Nästan hela Jannis Konstantis arbetstid används för fackliga frågor och förhandlingar, men då och då kör han tunnelbana. Exakt hur ofta det blir beror på omfattningen av det fackliga arbetet. Ibland blir det en gång i veckan och under stressiga perioder bara en gång i månaden. De senaste månaderna har han inte kört alls utan bara förhandlat. Han tycker själv det är viktigt att inte bli facklig på heltid, då försvinner rötterna till yrket. Men snart är det dags att köra igen. Jannis Konstantis har satt på sig arbetsuniformen. Om bara en liten stund befinner han sig i förarhytten längst fram i ett tunnelbanetåg.
När Jannis Konstantis beskriver hur det är att arbeta som tunnelbaneförare säger han att det är en blandning av ganska monotona uppgifter och ständiga överraskningar.
– Vid varje station öppnar jag dörrarna, kontrollerar perrongen, stänger dörrarna och kör vidare. Det är väldigt mycket likadant. Men sedan kan det plötsligt hända något.
Till vanliga händelser hör att människor glömmer saker på tunnelbanan. En gång glömde en förälder sitt barn i en barnvagn. Då fick han ett meddelande från trafikledningen och föräldern och barnet kunde snart återförenas. Överhuvudtaget har förare en återkommande information med trafikledningen. Blir det exempelvis stökigt och bråkigt i tunnelbanan kontaktar föraren trafikledningen som ser till att det kommer vakter till nästa perrong. Vid några tillfällen har Janis Konstantis fått meddelanden om att tåget ska åka vidare till nästa station, utan att stanna. Det sker när polisen är på jakt efter någon som befinner sig i området.
Några gånger har Jannis Konstantis varit med om otäcka händelser. En julafton när han körde tunnelbanetåget hade en grupp ungdomar gått ner på rälsen vid Vårberg. Från att föraren trycker ner bromsarna hinner tåget förflytta sig ungefär 150 meter innan det stannar. Just den här gången hade han som tur var god sikt. Han fick stopp på tåget bara några meter framför ungdomarna.
Tåget har rullat in på perrongen och Jannis Konstantis ropar i högtalaren vart tåget är på väg. Ett nytt arbetspass som förare har startat. Kanske blir det en eftermiddag där allt går som planerat. Eller så händer något överraskande. Som att ännu en förälder glömmer sitt barn i en barnvagn på tåget.
Text: Mats Wingborg
Foto: José Figueroa
