Oklart om osäkra anställningar på statliga museer

Likt många timanställda mellan olika jobb trodde jag att min behovsanställning hos ett statligt museum var en tillfällig situation som jag snart skulle titta tillbaka på när jag övergick till kontorsarbete på annan plats. Men hösten och vintern 2022 blev en kalldusch av osäkerhet, inte bara för mig men för museiarbetare i hela den statliga sektorn.

Dela artikeln

Share on facebook
Share on twitter
Share on email

När man anställs på behovsbasis ska man aldrig förvänta sig något. Min enda förhoppning var att en annan arbetsgivare skulle nappa på mina kvalifikationer som forskare, skribent, eller kommunikatör. Behovsanställningen på ett statligt museum var därför ett sätt att ha mat på bordet medan jag sökte annat.

Men då började kaoset. Kollegor på Slottsmuseerna, Statens Historiska Museer, Världskulturmuseerna, Nationalmuseum med flera började skvallra om hur rörig processen var i samband med att nya las skulle införas. Bland alla myndigheter verkade ledningsgrupperna överrumplade. Det verkade inte finnas någon plan på plats eller någon samordnare bland alla olika museer. På en del ställen skulle behovsanställningarna försvinna, andra verksamheter skulle behålla dem. I oktober skulle allt vara klart och inte en dags försening fick det bli. Jag utgick ifrån att jag skulle förlora min tjänst. Anställning på ett kontor kändes så nära ändå och jag hade byggt en liten buffert. Inget fel med det. Men sedan kom valet.

När det blev klart att högern vunnit var stämningen lite deppig. Inte bara för att kulturarbetare tenderar att luta vänsterut, och inte bara för att det antagligen skulle komma att påverka budgeten, men för att det blev ett till frågetecken i en process som redan var förvirrad. Det blev oklart om världskulturmuseerna ens skulle få finnas kvar, eller om den nya regeringen skulle hålla en armlängds avstånd till kulturen. Budgetar skulle behöva sättas innan beslut om anställningar kunde tas. När Parisa Liljestrand, utan erfarenhet inom kulturen, tillträdde som kulturminister blev det som ett russin i kakan för det hela. En besökare skämtade vid tiden om att ”vi nu får betala för att se det vi redan skattar för, men vi får i alla fall 14 öre billigare bensin”.

Dagarna gick, löven gulnade, och jag blev kvar på museet. Men till skillnad från att vara behovsanställd och ana på ett ungefär hur ofta man blir erbjuden ett pass, var konsekvensen av det hela att det blev ett ständigt frågetecken kring när jag skulle förlora mitt jobb. ”Är det här min sista vecka?” tänkte jag och de flesta av mina kollegor. Jag sköt fram semester, resor, och annat i tron om att det kanske skulle vara slut snart. Allt detta medan jag fortsatt inte hörde något från kontorsannonserna jag hade sökt. Det regnade, det snöade, det slaskade. Varje dag försökte jag att räkna ut hur länge jag kunde leva på mina besparingar när allt väl var över.

Den första mars är allt äntligen löst. Jag jobbar kvar på olika museer. Det är fasta tjänster på helgerna. Jag söker fortfarande annat, men jag kan äntligen känna mig säker i ett fast schema, friskvård och semesterdagar. Det finns tid att besöka familjen utomlands nu. Frågan är hur staten lät flera myndigheter överraskas på det här sättet. Varför fanns det ingen plan myndigheterna emellan som kunde tillämpas från dag ett? Hur kan en lag klubbas i juni 2022 och förväntas börja gälla och tillämpas inom staten i oktober under ett valår?

Det är många frågor. Frågor som de som har insyn säkert kan avfärda. Och de får de gärna göra, då skulle jag i alla fall få information om hur det ligger till – i motsats till det jag har fått uppleva det senaste halvåret.

Text: ”Jean-Jaques D.”
Foto: Joongi Kim/CC

Andra läser

Nyheter

”Så försöker vi bryta rekryteringen till kriminella gäng”

– För att vända utvecklingen med gängkriminaliteten behövs mer resurser till skolan och fler jobb åt unga. Idag är alltför många vägar stängda eller saknas helt, säger Camila Salazar Atías, senior specialist på destruktiva subkulturer anställd av Fryshuset i Stockholm.